Jimi i London

Här finns ett av alla tiders bästa gitarrsolon. Vadå "Stairway to heaven"? Äh. När Jimi Hendrix spelade "C# blues (People, people, people)" i Royal Albert Hall den 18 februari 1969 "levererade" han så oerhört ofattbart bra. Hela denna LP är en live-inspelning och den är alls icke dålig. Men som live-album överträffas detta album av bl.a. Deep Purples och Rainbows bästa live-plattor (med Ritchie Blackmore i sitt esse). Här finns fyra låtar på en sammanlagd speltid av c:a 30 minuter. 6:20 av dem kan vi glömma: "Smashing of amps", ty där kan man bara börja undra vad Jimi hade knaprat på, snortat eller injicerat.

"Opening jam" är ett av Eric Claptons paradnummer - "Sunshine of your love" - och EC tillhörde den skara Londonmusiker som var mer eller mindre chockad av Jimis intagande av den engelska rockscenen. Han hade anledning att känna sig skakad av denna tolkning.

"Room full of mirrors" följde sedan på plattan. Det kändes som en upptrappning till vad som komma skulle.

"C# blues" ligger som tredje spår på plattan och är så känsloladdad som en blues med hårdrocks-touch kan bli. Jimis gitarrspel här innan han börjar sjunga är så gudabenådat skickligt och sensibelt att han förmodligen aldrig någonsin spelade bättre. (Och då har jag ändå hört "Purple haze", "Voodoo chile", "All along the watchtower" m.fl.)