Det här med löner - ännu en gång

Jag har alltid tillhört det stora låglönekollektivet. Jag är något så korkat som en lågavlönad akademiker. Jag känner mig lurad och - faktiskt - kränkt av tingens ordning. Och så här dags, ett par veckor före semestern, är man inte särskilt "taggad".

Så, på jobbet tidigare i dag tänkte jag ungefär så här: Nu är det dags för hämnd. Jag tänker inte försöka vara Bror Duktig och ta på mig en massa extra uppgifter och uppdrag till höger och vänster, om resultatet bara bli drygt 2 procents löneökning. Vartenda år är det samma visa: "Det finns inte utrymme för mera", "Vi måste hålla oss inom ramarna" etc. Bullshit. Pengarna finns. Det är en omfördelning av pengarna som behövs. Det krävs ett helt annat tänkesätt.

Nu får det vara nog med "underdog"-mentalitet. Det kapitalistiska systemet har lurat mig på x antal årslöner om man räknar in allt jag egentligen har varit värd alla dessa yrkesår. Man har dessutom lurat mig på min pension - jag får bo i en grotta om ingenting ändras radikalt.

Om jag skall jobba i paritet med min lön, så skall jag fr.o.m. nu dra ner alldeles väldigt på tempo och kvalitet.