De blommade en gång...

Jim Jarmusch måste ha sett - och gillat - Sofia Coppolas "Lost in translation". Det är ungefär samma tempo i "Broken flowers" - ett tempo som kan leda tankarna till den nedsablade och nästan hatade Keve Hjelm-serien "Godnatt jord". Jag bara älskar "Lost in translation" och den här rullen är inte långt efter. Jag känner att jag måste se den ett par gånger till för att upptäcka flera små finesser som jag sannolikt missat vid första titten.

Jag gillar tempot i "Broken flowers". Men, det är klart - ibland får man lust att gå fram och ruska om Bill Murray och skrika till honom "Skärp dig! Ryck upp dig! Ta tag i ditt liv!". Så bra spelar han f.d. charmör och f.d. allt möjligt. Han är som klippt och skuren för den här rollen.

Jag letade upp två intressanta recensioner. Först en från "Svenskan" och sedan en från "MovieZine". Jag håller med om betygsättningen - något mellan 4 av 6 och 4 av 5. Fotot är lysande, skådespelet glänser och musiken är passande. Manuset kunde dock vara aningen vassare och slutet kunde gärna vara lite tydligare. Han borde känt igen sin son (spelad av Bill Murrays verklige son), men kommer han att göra något åt det? Det får vi inte veta.