Några rader om en Scola-film

Köpt och sedd:

Jag frågade mig själv: Skulle kärleken till denna film bestå efter de c:a 30 år som gått sedan jag såg den senast? Eller skulle tidens tand ha smulat sönder samma kärlek? Svaret blir: Njae...

Ettore Scolas "Vi som älskade varann så mycket" är inte fullt så bra som jag ville minnas den. I mitt opålitliga minne var den här filmen mera fantastisk. Nu kan jag bli lite störd av dubbningen och den typiskt italienska "gapigheten". Folk skriker varandras förnamn till höger och vänster, allting är stimmigt och varje liten handling ges överdriven betydelse. Man brusar upp och börjar puckla på varandra för minsta lilla. Det kan jag tycka är jobbigt, men det beror kanske mest på min tinnitus och att jag därför är extra känslig för sådant.

Hur som helst är den här filmen mycket sevärd och den är fortfarande en av mina favoritfilmer. På så vis består kärleken. Men kärleken har blivit mindre varm. Som jag mindes denna film, så experimenterade den mera med själva filmkonstens möjligheter. Nu upptäcker jag, att den kunde ha varit mycket djärvare därvidlag. Scola skulle ha kunnat ta ut svängarna mycket mera - som i TV-serien "Pennies from heaven" (med Bob Hoskins) eller som i filmen "I huvudet på John Malkovich". Men OK - det duger gott. I min bok får denna film en stark fyra på en femgradig skala. Jag kan alltså inte hålla med Ronny Svensson som utsåg den till "Historiens bästa film". Inte heller kan jag instämma med Jan-Olov Andersson som i Aftonbladet skrev: "En av de 10 bästa filmer som gjorts på 100 år!" Nej, så bra är den inte.

Jag gillar de scener där man överraskar tittaren. Plötsligt fryses scenen och allt ljus hamnar på en av karaktärerna som då tänker högt utan att någon annan hör dessa tankar. Originellt och effektfullt. Likaså gillar jag när filmen plötsligt bryter mot illusionsmekanismen på andra sätt - det blir m.a.o. helt uppenbart att detta vi ser inte är "på riktigt". Jag tänker då särskilt på den scen där Giannis döda fru Elide talar till honom ur ett bilvrak på en bilkyrkogård. Jag gillar det greppet: Här vet vi alla att det är en spelfilm och ingen dokumentärfilm vi tittar på, så låt oss ta ut svängarna ordentligt.

Filmen börjar i (den tidens) nutid men består till största delen av tillbakablickar. Själva titeln ger oss en vink. Det kanske är så, att filmens karaktärer inte älskar varann lika mycket så här långt senare? En replik i filmen fångar stämningen på ett ganska relevant sätt: "Vi skulle förändra världen - men det var världen som förändrade oss". Just det. Alla de tjusiga visionerna och drömmarna... Vad blev det av dem? Inte mycket. Och vi kan inte backa bandet. Tragiskt? Tja. Snarare realistiskt.