Överreklamerat album
Jag tror att snart sagt varenda musikrecensent har höjt den här plattan till skyarna.
Jag fattar det inte. OK, det skall erkännas: jag har bara lyssnat på detta album en enda gång. Men jag höll på att somna! Är detta en samling vaggvisor för vuxna? Det är typiskt inne numera med väldigt "soft" och "laid back" och "lågmäld" och "finkänsligt producerad" musik. Då blir recensenterna saliga. Säg "Norah Jones", säg "ballad", säg "visa". Alla blir då kollektivt omdömeslösa och faller pladask in i en rusig hyllningskör. Men detta är ju snudd på totalt likgiltigt. Vad är det som är så himla bra? Här finns ju inget som greppar tag om lyssnaren och ruskar om. Det är som bomull inlindat i ett duntäcke. Det är som att lyssna på en slö vårbäck i nästan en timme. Det kan jag göra gratis. Ge mig hellre Sex Pistols. Väck mig. ZzzzzzzzzzzzzzzzzzEtiketter: CD
upplagd av Thomas O.
21:29
7 kommentarer:
Det räcker inte med att lyssna på den en gång. Den växer med varje lyssning och jag tror du var på fel humör när du lyssnade din enda gång.
Sex Pistols når inte dessa båda musiker upp till knäna. Men visst, man kan lyssna på Sex Pistols ibland också, fast de känns mer och mer likgiltiga med åren.
Raising Sand ska för övrigt också spelas högt.
Men... Skall jag behöva lyssna på den t.ex. 10 ggr innan jag gillar den? Med exemplet Sex Pistols ville jag bara antyda att jag ibland blir så himla trött på det "fina" och "välartikulerade" och allt som går hem i de fina salongerna.
Gillar du den inte när du hört på den tio gånger är det nog kört. Min erfarenhet är bara den att det ofta är skivorna man inte omedelbart fastnar för och som växer som sedan håller längst.
Vad gäller Robert Plant, så tycker jag det är rätt friskt att våga sig på något nytt och annorlunda. Han skulle ju annars lätt dra in miljoner på att åka runt och sjunga Led Zeppelin-låtar.
Sex Pistols har ju för övrigt återförenats för andra gången eftersom det finns pengar att hämta på att åka runt (när man är i 50-årsåldern) och spela låtarna från den handfull singlar och den LP man gjorde för 30 år sedan.
Det känns rätt patetiskt på något vis.
OK, det är bra gjort av Robert Plant att tänka i nya banor. Och det kan hända att det är patetiskt med ett återförenat Sex Pistols. Faktum kvarstår: jag gillar när det svänger. Hellre stökig garagerock än sofistikerad insomningsmusik.
Varför inte båda?
Visst blir det lite trist när allt går i samma tempo?
Och jag skulle just nu gärna lyssna på "en slö vårbäck". :-)
Jag kan visst det uppskatta "slapp" musik. Jag tycker t.ex. väldigt mycket om Leonard Cohens "Ten new songs". Men den plattan känns 100 ggr mer äkta. Dessutom har den plattan ett djup som jag inte ser röken av i "Raising sand". Plants & Krauss' album verkar inte vara djupare än något med Jokkmokks-Jokke eller Gullan Bornemark.
Jag tror att det där med ”äkthet” är lite överskattat. Det är verkligen svårt att säga vad som är ”äkta” eller inte.
Men detta är väl ett klassiskt fall av att smaken är som baken? Personligen har jag svårt för Leonard Cohen som jag tycker är en bra låtskrivare, men ett sömnpiller som skivartist och som sångare.
Jag har lyssnat mycket på Raising Sand och jag tycker jag kommer djupare och djupare hela tiden.
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida