Några rader om en Slas-bok - och så ut på ett litet sidospår

Vilken skön lirare. Kan man skriva så om en av Sveriges mest produktiva och bästa författare? Jag tror inte han skulle ta illa upp. Det här är så bra att man som varande en liten bloggare blir grön av avund.

Originalet kom 1972 och den här upplagan kom 1994. Boken är så bra att jag inte riktigt vet hur jag ska få till det här. Alla som vet något om Slas vet förstås att han hade en helt egen stil. Ingen som Slas. Om du vill ha ett längre stilprov, så föreslår jag att du läser detta. (Det motsvarar sidorna 7-15 i denna bok.) Det är ju så bra att man darrar. Jag älskar dessa upprepningar som Slas använde sig av - alls icke på ett tröttande sätt, snarare som en sorts rogivande besvärjelse. Det kan t.ex. vara
"Man var släkt med nån krokig gubbe i nån skog.
Man var släkt med käringar också."
Så underbart lakoniskt och torrhumoristiskt.

Eller så återkommer han till ämnet med en lite annorlunda formulering. Exempel? På sidan 11 står det:
"I skogen växer det träd.
Ingenting annat växer i skogen. Ingen kan eller vill längre bo i skogen."
På sidan 17 står det:
"Ett folk återstår men det är inte mitt.
Skogen är bara skog.
Men jag, för en mansålder sen ett barn, levde i det landet där folk var fattiga och arbetsamma och ensamma."
På sidan 26 står det:
"I skogen växer det numera bara skog.
Träd.
Det folket som bodde i våra skogar är nästan helt glömt."

Att arbeta så medvetet med språket så att det påminner om mantra utan att egentligen vara det... Ah, så skrev en mästare. Men jag tror, att man måste ha nått en viss ålder, fått en viss erfarenhet och besitta en viss sorts jämnmod för att uppskatta Slas efter förtjänst. Det krävs en del genomlevt liv för att inse hela vidden av hans storhet.

Jag tror också, att Slas älskade detta land och dess folk. Men han gillade inte utvecklingen. Den näst sista meningen i boken lyder så här: "Någon som inte älskar detta land håller på att förändra det." Det är en tanke som återfinns på några ställen i boken. Känns det igen? Just det: Maria-Pia Boëthius' "Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land" (1997). Så är det. Det var sant 1972. Det var sant 1997. Det är sant 2008.

De som bestämmer över oss älskar oss inte. Man säger ibland lite slarvigt: "Vi har de politiker vi förtjänar". Tillåt mig tvivla. Alla vill inte och har inte möjlighet att engagera sig politiskt. Vi överlåter därför det åt andra. Men de verkar inte klara av det. På vilket sätt förtjänar vi klena politiker? Nej, den värme och medkänsla som Slas visade i sina böcker får man leta länge, länge, kanske förgäves, efter hos våra politiker. "Någon som inte älskar detta land håller på att förändra det".