Några rader om "Myggor och tigrar"

Säsongens sista Babel blev mycket intressant och man ägnade sig bl.a. åt den här boken:

Denna är en av de böcker som jag just nu håller på att läsa. Jag har hunnit c:a 120 sidor (av c:a 500) och det är därför alltför tidigt att leverera en fullständig recension. Låt mig i alla fall säga så här mycket: Jag tycker Maja Lundgren skriver ganska flyhänt. Det flyter på bra och det är svårt att slita sig från boken. Har man väl kommit in i ett stycke, så är det väldigt lätt hänt att man tänker "Ett stycke till" och efter det tänker man åter igen "Ett stycke till" o.s.v.

Vad den stundtals hätska debatten har handlat om är givetvis om man får lämna ut namngivna personer på det här viset. Och givetvis har åtminstone en av de namngivna männen s.a.s. gett tillbaka med samma mynt. Det var ungeär lika förutsägbart som att fredag brukar följa på torsdag. Det viktigaste med boken är ju ändå beskrivningen av vad man väl kan kalla intellektuella mäns förtryck av dito intellektuella kvinnor. Flera "tunga" namn beskrivs som småsinta, intrigerande, självförhärligande och elaka. Och jag tror, att Maja Lundgrens beskrivning är mycket nära sanningen - även om hon kan beskyllas för att vara väldigt subjektiv och kanske lite paranoid. Jag tror faktiskt, att det finns sådana kotterier och små klubbar för inbördes beundran - t.ex. inom bokbranschen - som hon beskriver. Och manliga kotterier blir antagligen onödigt ofta på ett lättvindigt sätt kvinnoförnedrande.

Titeln syftar på ett citat av Vilhelm Ekelund: "myggen är värre än tigrarna". Så är det. Maja Lundgren har fått känna på myggsticken. Hon berättar utifrån egen erfarenhet. Läs vidare här och här och här. Det kanske är så, att "Behållningen med 'Myggor och tigrar' är den illistiga beskrivningen av könsdiskriminering och allmänt svineri i kulturlivet". Om du trodde, att "finkulturella" personer måste vara goda, varmhjärtade och "fina" medmänniskor... ja, då får du tänka om.