Schweitzer noch einmahl

Tidigare i dag sade jag till en kollega, att jag hädanefter kommer att läsa böcker efter denna princip: Jag skall inte läsa böcker som alla andra ändå läser. Det betyder t.ex., att böcker som hamnar långt uppe på bästsäljarlistor och listor över mest utlånade böcker... ja, de kommer jag inte att läsa. Min uppgift här på jorden under resten av mitt liv kan inte vara att kackla likadant. Nåja, jag kan nog inte undgå frestelsen att ibland avvika från min snygga princip. Men: jag skall leta upp saker och företeelser, böcker, filmer, musik m.m. som jag anser orättvist förbigångna eller undervärderade. Så - helt i linje med denna inledning - påstår jag nu, att Albert Schweitzer är orättvist förminskad, ja, numera nästan nullifierad. Jag har tidigare bloggat om honom här. Nu tycker jag, att det är dags igen.

Den här boken (denna upplaga från 1954) skall man läsa, om man är intresserad av medmänsklighet och altruistiska handlingar. Så här skrev han: "Mänsklighetens framtid hänger på att var och en, på den plats, där han står i livet, strävar efter att visa människorna så mycken sann mänsklighet som möjligt." (s. 97) Det känns väldigt aktuellt.

Stora delar av boken handlar om hans forskning kring Jesu liv, om orgelbygge och om Bachs musik. Andra delar av boken skildrar hans verksamhet i Afrika, hur han deltog i skapandet av sjukhuset i Lambarene med start 1913 och hur han jobbade som läkare i fånglägret i Garaison under första världskriget.

"Som en trött, betryckt och ännu sjuklig man hade jag kommit till Sverige - sommaren 1919 hade jag nämligen måst underkasta mig en andra operation. I den härliga luften i Uppsala och den goda andliga atmosfären i det ärkebiskopliga hemmet, där min hustru och jag voro gäster, tillfrisknade jag och blev åter en arbetsglad människa." (s. 185f) "När jag i mitten av juli lämnade Sveriges jord, där jag fått röna så mycken godhet, var jag fast besluten att återupptaga mitt verk i Lambarene." (s. 187) Han skulle arbeta ytterligare två perioder i Afrika innan denna bok skrevs.

I bokens epilog skrev han bl.a.: "På samma sätt som jag funnit stoicismens tänkande elementärt, fann jag detsamma även gälla Laotses tänkande, när jag lärde känna det i hans Taoteking. Även Laotse vill att människan genom enkelt tänkande skall komma i ett andligt förhållande till världen samt att hon i sitt liv skall ådagalägga, att hon blivit ett med världen." (s. 223) Och: "Etiken vördnaden för livet är kärlekens etik, utvidgad till universalitet. Den är Jesu etik, erkänd såsom tankenödvändighet." (s. 230)

Glöm aldrig, aldrig, aldrig, Albert Schweitzer.