Lagercrantz' "Om konsten att läsa och skriva"

En modern klassiker i sin genre - det kan man kalla den här boken:

När jag läste den första gången för drygt 20 år sedan föll jag pladask. Jag tyckte, att den var ett odiskutabelt mästerverk. Nu är jag inte lika odelat hänförd. Då tyckte jag, att dess c:a 90 sidor var perfekta - till fulländning komprimerade. Nu tycker jag, att den trots sitt ringa omfång stundtals blir lite svamlig och inte tillräckligt "fokuserad". Jag har senare upptäckt, att det finns andra mera givande böcker i detta ämne.

Men detta måste erkännas: när han skrev bra då skrev han fantastiskt bra. Detta må nu exemplifieras med några citat.

"Det finns författare som glömt att läsaren är medskapare. Två av seklets litterära superhjältar, Marcel Proust och James Joyce, förbrukar allt syre själva. Ingen förmår läsa mer än en liten bit i taget av På spaning efter den tid som flytt eller Odyssevs utan att få kvävningssymptom. Dessa två har tagit livet av den gammaldags berättarkonsten och dess gemenskap. Kommentatorerna är fler än de som orkar igenom." (s. 8f)

"När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt." (s. 11)

"Men när man lärt sig allt som läras kan - att upprepning är stilens död, att onödiga ord tynger som sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler, har man ändå ingenstans kommit.
Det är på rytmen det kommer an. En svåråtkomlig inre organisation! En språkets andning!" (s. 33f)

"Ju mer kunskap desto bättre språk. Det är en utbredd fördom att det finns 'vackert språk' som är oberoende av vad som meddelas." (s. 49)