Ann Smith diktade om samlag

Det är så med vissa böcker: Jag kan inte logiskt eller rationellt förklara varför jag gillar dem. Det är bara så, att de slår an vissa strängar och så - vips - tycker jag om dem. Den här boken (från 1979) är en sådan:

Om jag skall vara riktigt ärlig, så föredrar jag hårt tuktad vers. Jag vill helst, att lyrik skall vara rimmad och ha en tydlig takt. Men så finns det undantag. Här stör det mig inte att dikterna varken är rimmade eller särskilt rytmiska. Det är något med Ann Smiths tilltal och ton som jag gillar. Exempel? Ja:

"Jag är glad i dig
tanken på dig får mitt sköte
att kittelsvida och fukta sig"

"Solens stav är du
som tränger ner genom
mitt blöta gräs
glänsande av söta safter
reser det sig efter
ditt sting"

"Vad du är vacker
när du tar emot
som ett barn"

"Din pung i min handflatas bäcken
din puls i mina ådrors gata
ljuvlig din kropp för mina läppar
kysser jag luften för att den
är du"

"Vi sveper om varann
med sinnlighetens täcke
och älskar fram varann
från finger och till fot"