Betydelsefull bok

Hulda makan och jag pratade om böcker som betytt mycket i våra liv. Imperativet "Nämn en bok som har betytt mycket för dig!" är inte helt lätt att åtlyda. "Det beror på", skulle jag vilja säga. Böckerna om Barna Hedenhös måste rimligtvis ha haft en viss betydelse, eftersom de var de första böcker jag läste på egen hand. En annan tidig barnbok som har betytt mycket - i alla fall under min tidiga uppväxt - var "Snorre Säl". Men sedan? Under tonåren: Dostojevskijs "Brott och straff" och "Bröderna Karamasov" utan tvekan, likaså Henry Millers båda vändkrets-böcker, vidare Steinbecks "Möss och människor" - för att nu bara nämna några. I vuxen ålder har jag blivit ordentligt omtumlad bl.a. av Isabel Allendes "Andarnas hus", Sven Delblanc "Samuels bok", García Márquez' "Hundra år av ensamhet" och Pat Conroys "Tidvattnets furste".

Men det finns en bok som sticker ut lite extra. Den har förmodligen format mig mera under tonåren och tidig vuxenålder än vad någon annan skönlitterär bok har gjort. Det är Sartres "Äcklet" - här avbildad i en upplaga från 1969:

Att den har betytt mycket för mig är inte det samma som att det är den bästa bok jag har läst. Nu skulle jag inte instämma i mycket av dess "budskap". Att den har påverkat mig kan jag dock inte förneka. Boken är en av de absolut viktigaste som finns att tillgå när man skall försöka beskriva begreppet "outsider". Att förbigå denna bok med tystnad i ett sådant uppdrag vore lika taffligt och obegåvat klantigt som att förbigå Haydn när man skall skriva wienklassicismens historia.

Jag minns att jag läste den under den tågluffarresa som jag har skrivit om här. Jag strök under på massor av ställen. Sartre satte ord på en massa känslor jag hade. "Dag läggs till dag utan något rimligt skäl, en oändlig och monoton addition." (s. 51) Just så kände jag det då. Och jag kände mig som förmer än andra: "Snart kommer de bara att leva ett enda liv tillsammans, ett långsamt förflytande och halvljummet liv, som inte kommer att ha någon mening alls - men de kommer inte att lägga märke till det. (...) Ja, de är lyckliga. Än sedan?" (s. 131) Även grisar kan väl vara lyckliga?, tänkte jag. Och så den ständiga känslan av att stå utanför varje grupptillhörighet: "Jag har lust att gå, att gå någonstans där jag verkligen skulle vara på min plats, där jag kunde passa in... Men min plats finns ingenstans; jag är överflödig." (s. 148) Och ledan! "Det är djup, bottendjup leda, existensens själva hjärta, själva den materia som jag är gjord av." (s. 189f)

Lika väl som jag kan påstå, att "Äcklet" har betytt mycket för mig - lika väl kan jag påstå, att den har förstört mycket för mig. Den höll mig kvar i ett slags mentalt träsk jag aldrig borde ha trillat i.