Några rader om Piazzolla

Ibland får jag höra att jag har en "rynka mellan pannan". Det var ett av mina barn som först använde det uttrycket och sedan har det blivit ett vedertaget begrepp. Men det finns olika anledningar att få en rynkad panna. Ibland kan något vara så vackert och känslosamt att det nästan gör ont. Argentinsk tango verkar vara något sådant. Aldrig glättigt eller flamsigt, oftast melankoliskt och ledsamt. Kanske påminner det lite om portugisisk fado. Men där haltar nog logiken en aning. Piazzolla hävdade, att argentinsk musik var helt olik den brasilianska. Enligt hans synsätt var den brasilianska musiken för det mesta glad och "klämmig", medan den argentinska musiken var sorglig. Och om portugiserna tog med sig musiken till Brasilien - vad hände då med den ledsamma, nedstämda fadon? Försvann den ned i Atlanten på vägen över? För resten kan jag inte hålla med Piazzolla fullt ut. Den brasilianska bossa novan är väl knappast känd för att vara klämkäck och löjligt glad.

Nå, vad med argentinsk tango? Lyssna själv och bilda dig en egen uppfattning:

Hur som helst: Piazzolla, med den rynkade pannan, var en mästare på att spela bandoneon - detta märkliga instrument som påminner om ett litet dragspel, men som antagligen är mycket svårare att bemästra.