Efterklok

Ibland blir jag irriterad på mig själv för att jag är så snäll och hänsynsfull. Nyligen hände en sak där jag efteråt tänkte: "Varför sa' jag inte ifrån på skarpen?". Så här var det: En viss aktivitet skulle äga rum. Det fanns ingen överenskommelse om vilka som skulle närvara, i vilken omfattning eller hur länge. Det var fritt fram att hoppa in när man ville. Trodde jag. Jag hade sysslat med privata saker först. Jag tyckte, att de måste prioriteras. Så småningom dök jag upp där aktiviteten pågick. Den första kommentar jag fick höra var: "Dags att komma nu. Nu är vi ju snart färdiga." Och jag bara fann mig - mitt dumma nöt. Det var extra retfullt att kommentaren fälldes av en liten jönsig självutnämnd extrapåve.

Egentligen borde jag ha sagt något i stil med: "Jaså, det låter på det viset. Passar inte galoscherna så går jag igen. Jag kom bara hit för att se om jag kunde hjälpa till med något. Men det finns inget tvingande avtal om att jag måste hjälpa till här. Jag har andra och roligare saker jag kan göra. Ajöken."