En klassiker med klassikersnuttar

När jag läste litteraturvetenskap, d.v.s. på stenåldern, skulle vi läsa valda delar ur serien "Litteraturens klassiker". Den här sjätte delen innehöll prosa och epik från renässansen. Den sjunde delen fortsatte med dramatik och lyrik från samma tid.

(Omslaget föreställer det berömda saltkaret i silver, skapat av Benvenuto Cellini.) Det verkar vara så, att dagens studenter också skall läsa valda delar ur denna serie. Stackare, om de nu måste köpa alla böckerna - om man bara behöver läsa en liten bråkdel ur var och en av dessa verk! I den här delen behövde vi bara läsa en liten snutt ur Boccaccios "Decamerone", ett litet längre stycke ur Chaucers "Canterbury-sägner", en bit ur Rabelais' "Gargantua" och två pyttesmå stycken ur Miltons "Det förlorade paradiset". Vi skulle alltså med lite provsmakning greppa hela renässansens litteratur. Suck. Det enda jag minns med någorlunda behållning är Boccaccio, Chaucer och Rabelais. Och det beror på mustigheten i språket. Handlingen var ju fräck - med den tidens mått mätt. Och några år senare skulle jag uppskatta Pasolinis filmatiseringar av "Decamerone" och "Canterbury tales".

Intressant är att se vad vi inte behövde läsa. Petrarca-brev, Ariostos "Den rasande Roland", Machiavellis "Fursten", Cellinis memoarer, Luther-brev, Montaignes "Essayer" m.m. fick vi helt ogenerat hoppa över.

Man kunde ju önska, att någon gjorde en ny och fullspäckad antologi - en antologi som en sorts komprimerad kanon där man verkligen måste läsa allt för att klara tentamen. Jag kan tycka, att vi slank alltför lindrigt undan - när vi t.ex. bara behövde läsa knappt halva den här.