A hard road

En historisk platta utan ett enda dåligt spår och med lysande musiker som sedan gick åt helt olika håll:

Eric Clapton hade lämnat Bluesbreakers för att "kräma på" med annat. Resten är, som man säger, historia. Peter Green fick först imitera Claptons stil då gruppen skulle spela samma repertoar som tidigare. Ganska snart hittade Green sin egen stil och "levererade" på denna LP två otroligt snygga instrumentala stycken - "The stumble" och (den egna kompositionen) "The supernatural". Peter Green skulle sedan också vara med i den första sättningen av Fleetwood Mac.

Basisten John McVie skulle så småningom bli känd som basist i nämnda grupp - Fleetwood Mac - och trummisen Aynsley Dunbar blev en ovärderlig medlem i cirkusen Frank Zappa med vänner.

Bluesbreakers' ledare John Mayall må ha haft stor betydelse för den vita bluesens frammarsch i England och annorstädes, men då främst som en sorts magnet - han hade onekligen en viss förmåga att samla stora musiker runt sig. Skall man tro Lennart Persson - och det skall man - så lär mr Mayall dock vara en riktigt otrevlig jävel.

Så det kan bli.