Lisa för själen

Ah... Det är skönt med människor som är trogna sig själva och kör sitt eget race, no matter what. Jag gissar att Lisa Ekdahl är en sådan person. Det kräver ett visst mått av mod. Hon må se svag ut, hon må väcka beskyddarkänslor. Skenet bedrar, tror jag. Det här albumet är värt en klockren fyra (på en femgradig skala) i mina öron. Det är klart bättre än medel, men det finns en liten bit kvar till mästerverksbetyget. Ett tag tyckte jag att hennes röst är alltför flickaktig, barnslig och omogen. Men nej, det stör mig inte längre. Nu kan jag i stället tycka att hennes röst låter bräcklig, kantstött, erfaren.

Här finns underbara låtar och makalöst bra komp. Albumet får mig att associera kring en kvinnlig motsvarighet till Bob Dylans "Oh mercy". Då förstår du att jag gillar det här. Kritikerna håller i stort sett med mig. (Läs särskilt Jan Gradvalls recension i DI Weekend!)

Det skulle inte förvåna mig om det här albumet rullar på något spa snart. (Vem vet?) En lisa för själen är det.