Spoon River-antologin

När jag fortfarande var ganska ung tyckte jag det här var en bra bok. Edgar Lee Masters är väl egentligen känd bara för just denna bok. (Den här andra upplagan i denna översättning av Th. Warburton kom 1977.)

Den här recensionen är ganska relevant. Boken tog ett par år att skriva och kom ut i sitt amerikanska original 1915. Första svenska upplagan (i Bertel Gripenbergs översättning) gavs ut 1927.

Greppet är ju intressant: att låta de döda själva skriva sina epitafier (gravskrifter). "Spoon River" är en påhittad stad i Illinois och skall här försöka fungera som en spegelbild av ett genomsnittligt USA. Boken hade kunnat bli ett genuint mästerverk. Om man emellertid vill vara lite elak, så kan man hävda att du kan hoppa över hela boken och bara läsa Warburtons förord. Så här skrev han bl.a.: "Gravskrifterna är monologer, korta, långa, dumma, aningslösa, monomana eller visa." (s. 8) "(...) praktiskt taget allt han skrev före och efter sin antologi - och det var mycket - blev talanglöst och tråkigt." (s. 8) "Boken uppfattades länge som ett angrepp, ett avslöjande angrepp på en amerikansk myt: småstadsidyllens moraliska förträfflighet." (s. 10)

En gång för länge sedan markerade jag med små asterisker de dikter som jag tyckte var "små pärlor". En sådan var denna (s. 46):

Frank Drummer

Ut ur en cell in i detta mörka rum -
slutet vid tjugofem år!
Min tunga fick ej fram vad som fanns inom mig
och stan tog mig för dåre.
Ändå hade jag en klar vision i början,
ett högt och angeläget syfte i min själ,
som gav mig kraft att försöka lära mig
Encyclopedia Britannica utantill!

Det finns kanske en "pärla" per hundra dikter. Värt mödan? Njae. Det här blev egentligen en tradig bok. Du använder tiden bättre om du läser några texter av Tom Waits, Bruce Springsteen, Neil Young eller Bob Dylan. De har alla var för sig med sina verk sagt mera om USA och dess invånare än vad denna bok gör.