Camus om det absurda

Varför skall man läsa den här boken? Je ne sais pas. Det finns ingen anledning. Jo, möjligtvis om man vill snobba sig med att ha läst en påstått existentialistisk klassiker. Då bör man även ha läst samme författares "Främlingen" och - för att glänsa ordentligt - hans tegelsten "Människans revolt". Men det räcker inte om man skall räkna sig som beläst inom existentialismen. Man måste självklart även ha läst Sartres "Existentialismen är en humanism" och - för att stila - hans tjockis "Varat och intet", dessutom en handfull böcker av Kierkegaard, Heidegger och Jaspers. Har man inte gjort det, så är man inte riktigt bevandrad inom denna ism.

Den här boken kom ut i denna version 1966. Efterskriften skrevs av Thure Stenström, en av Sveriges största experter på existentialismen. Jag läste boken första gången när jag var tonåring. Och låt mig säga med en gång: Detta är en bok för grubblande gymnasister och nya studenter. Eller så är det just det den inte är. Ty den är förföriskt vilseledande.

Själv ville Camus inte kalla sig existentialist. Men han har av en någorlunda bildad allmänhet ändå oftast betraktats som just existentialist, därför att han behandlade ämnen som är typiska för denna ism: "(...) ångesten, friheten, döden, främlingskapet och människans suveräna moraliska självbestämmanderätt (...)" (s. 105) Camus' filosofi handlar i första hand om det absurda.

"Det absurda ligger i mötet mellan det irrationella och det förtvivlade behov av klarhet, som skakar människosjälen i dess djup." (s. 22)

"(...) synd är det som drar bort från Gud. Det absurda, som är den medvetna människans metafysiska tillstånd, för inte fram till Gud. Kanske blir begreppet klarare om jag vågar detta oerhörda yttrande: det absurda är synd utan Gud." (s. 37)

"(...) livet låter sig levas bättre ju mindre mening det har." (s. 47)

"Att leva är att leva det absurda." (s. 47)

"Tron på en mening med livet förutsätter alltid en värdeskala, ett val; jag måste föredra någonting framför någonting annat. Tron på det absurda innebär, som vi sett, det rakt motsatta." (s. 52)

"Ju mer man älskar desto starkare blir absurditeten." (s. 59)

"Låt oss inte glömma att alla kyrkor är fientliga emot oss." (s. 74)

"(...) upptäckten av livets absurditet ger människan anledning att hänsynslöst slunga sig in i livet." (s. 95)

"Kampen för att uppnå topparna räcker ensam till för att fylla ett människohjärta. Man måste tänka sig Sisyfos lycklig." (s. 99)

Se där en hoper märkliga citat. Den här boken är livsfarlig. Jag menar inte, att den lockar till självmord. Nej, Camus avvisade självmordet. Han ville ungefär, att man glatt och hämningslöst skulle kasta sig in i det absurda. Allt saknar mening och insikten om denna totala meningslöshet skulle alltså vara befriande. Camus tog för givet att Gud icke finns. Han motiverade aldrig sin hållning. Ateismen är tydligen en truism. Vi skall bara hålla med den store tänkaren Albert.

Stolleprov, säger jag. Jag menar, att denna bok kan förstöra en människas liv. Det var nära att den förstörde mitt liv.