Laterna magica

Det är lika bra att konstatera det med en gång. Det är inget att hålla inne med. Denna bok är den bästa självbiografi jag någonsin har läst. (Då menar jag äkta självbiografi - skriven av "föremålet" själv. Miles Davis' självbiografi är fortfarande bäst - författad med hjälp av skribent.)

Detta kan jag påstå trots att jag inte är något stort Bergman-fan. Jag tycker i själva verket att de flesta av hans filmer blev alldeles för pretentiösa, alltför allvarstyngda, knepiga, tillkrånglade och långtråkiga. Men det som jag verkligen tycker om i hans produktion - ja, det anser jag tillhör det absolut yppersta.

Den enda invändningen jag hade mot den här boken var att den inte är kronologiskt skriven. Författaren hoppade i tid och rum, så att läsaren kan bli vilsen. Men så småningom kom jag att gilla den icke-kronologiska ordningen. Den tillför nerv och spänst.

Boken skildrar öppet och utan åthävor framgångar och motgångar, succéer och fiaskon. Den blygs icke att beskriva tunga motgångar, misslyckanden och tillkortakommanden. Boken känns väldigt ärlig utan att bli alltför pinsamt privat. IB blev tillrättavisad av bl.a. Herbert von Karajan och Laurence Olivier - bara en så'n sak. Det lät sig dock icke IB knäckas av.

IB var noga med att inte låta privatlivet påverka arbetet. Så här skrev han om jobbet med Strindbergs "Drömspelet" 1986: "Jag är i dåligt skick. Orolig, missmodig, trött, har ont i höger höft, det värker oavbrutet och morgnarna är besvärliga. Magen saboterar med kramper och diarréanfall. Ledan hänger som fuktiga disktrasor kring själen.
Jag visar emellertid ingenting. Det är tjänstefel att släppa fram privata kalamiteter under arbetet. Humöret ska vara jämnt och drivande." (s. 52)

Skrev jag att IB var en författarbegåvning? Nej, det gjorde jag visst inte. Men så var det. Denna självbiografi är ett bevis på det. Språket flyter ledigt och lätt, man sköljes med på vågen.

Här kommer för övrigt ett avslöjande som kan förklara ett och annat: IB råkade ut för en tants "omvårdnad" när han var åtta eller kanske nio år. När man läser den skildringen blir det helt uppenbart för läsaren att IB blev utsatt för en kvinnlig pedofil. (s. 128f)

Det verkar vara så, att IB så småningom kunde komma till försoning med sin far. "Då far blev änkling besökte jag honom ofta och vi talade vänligt med varandra." (...) Då jag skulle gå, tog han plötsligt min hand och talade sluddrande. Han läste något. Jag begrep nästan genast att han läste Välsignelsen. En döende far nedkallar Guds välsignelse över sonen." (...) Jag tänker på honom ur ett förtvivlat avstånd men med ömhet." (s. 321ff)

Summa summarum: ett fantastiskt läsäventyr, skrivet av en stor människa som hann med så ofattbart mycket.