Jobims "Wave" surfar

Somliga skulle kalla den här musiken för cocktailmusik. Vissa skulle benämna den förfestmusik och vissa andra skulle döpa den till efterfestmusik. Några skulle kunna håna den som hissmusik - eller något att mingla eller hångla till. Nu bryr vi oss inte om vad de tycker.

(Omslaget är scannat och beskuret.) Den här plattan spelades in under några dagar i maj och en dag i juni 1967. Vad var det nu med 1967 igen? Javisttja, det var då The Beatles släppte ett icke obekant album. Och Jimi Hendrix gav ut sin första LP. Så var det.

Antonio Carlos Jobim har ju gjort sig mest känd för några odödliga låtar där Stan Getz spelade saxofon så coolt som ingen annan och Astrud Gilberto sjöng så underbart. Det gör att man lätt glömmer bort annat han har gjort. Den här plattan förtjänar ett bättre öde än att hamna i glömskans garderob.

Mest känd av alla låtarna är sannolikt titellåten, inspelad bl.a. av Oscar Peterson. I en av kommentarerna på omslagets baksida skrev Norman Gimbel om Jobim: "(...) he leaves home only to see that his songs are properly recorded". (Och med "home" menades Rio de Janeiro.) Norman Gimbel kom även med denna snygga formulering: "(...) this man has written songs which could conceivably replace coffee as Brazil's leading export".

Termen "laid-back" fanns väl inte då. Den har nästan tillskrivits J. J. Cale. Men, hallå, Leonard Cohen var "laid-back" långt före Cale - så även Jobim. Det är lätt att svepas med av "Wave".