Ett mästerverk av en oerhört personlig författare

Under några år av mitt liv var jag väldigt fascinerad av Lars Ahlins författarskap. Jag såg det nog delvis som en intellektuell utmaning. Om jag orkade läsa en riktigt svår Ahlin-bok från början till slut och någorlunda begripa den, så skulle jag känna mig som en djuping. Då hade jag bevisat - i alla fall för mig själv - att jag inte var helt korkad. Nu vill jag inte påstå, att alla Ahlins böcker är knepiga, men en del av dem är det. "Tåbb med manifestet", "Kanelbiten", "Stora Glömskan" och "Inga ögon väntar mig" tillhör de mera lättsmälta. "Min död är min", "Om", "Fromma mord" och "Bark och löv" tillhör enligt min mening de mera svårtuggade. (När "Bark och löv" fick recensioner som visade att recensenterna inte hade begripit, så slutade Ahlin skriva i protest. Det skulle dröja 24 år innan nästa bok av Lars Ahlin själv - "Sjätte munnen" - gavs ut.) Den här romanen (Originalet kom 1957, denna pocketupplaga 1960) placerar sig någonstans i mitten, anser jag. Den rör sig i samma "viktklass" som Aksel Sandemoses "Varulven" eller "En flykting korsar sitt spår":

Jag hade jagat boken länge innan jag äntligen hittade den. Jag köpte den slutligen i en vanlig bokhandel som hade en ambitiös lagerhållning. Bokhandelns sista exemplar stod i källaren och jag köpte det i mars 1974. Jag ville äga ett eget exemplar för att kunna göra understrykningar och kanske skriva små kommentarer. Jag minns den här boken som en omtumlande läsupplevelse. Kunde man verkligen skriva så djupsinnig skönlitteratur på det relativt lättlästa sättet? undrade jag. Långt, långt senare har jag förstått vad Björn Ranelid menade när han, liksom Ahlin, påstod sig vilja finna ett eget språk.

Nå, denna bok måste räknas som en av svensk skönlitteraturs mest egenartade och speciella verk. Det enda som kan påminna om den är någon annan bok av Ahlin eller någon bok av Ranelid. Olof Lagercrantz blev alldeles till sig i sin recension.

Det går inte att på ett rättvist sätt sammanfatta denna bok. En kort recension blir en plattityd. Jag kan bara rekommendera den till läsning och ge er några citat.

"Ty vad är kärlek? Han såg det varje dag och stund: kärlek är att låta dem man älskar dela sina villkor och att ge dem av det man lyckas skapa." (s. 6)

"Ingen människa kan klara sig själv. Ingen är friboren. Alla bekänner vi i handling att det som uppehåller vårt liv alltid ligger utanför oss." (s. 14)

"När jag ser säkra människor grips jag av känslan att betrakta något overkligt. Deras säkerhet ter sig obegriplig för mig. De är ju beroende av något som de inte kan behärska (...)" (s. 16)

"(...) den moderna människan har förlorat både det förflutna och framtiden. Hon är ett nuets barn. Hon lever i presens och pockar på att genast få sina drömmar tillfredsställda. Att leva är att få sin vilja fram." (s. 24)

"Konstnären tillfredsställer sig själv och struntar i publiken." (s. 25)

"(...) det roliga med all fin strävan är att alla goda resultat som blir till därav aldrig kan överträffa det människan redan har innan hon började sin fina strävan." (s. 86)

"Naturalism som konstteori är en dålig vits. Som konstverk är den förhånande. Ty den gör gemensam sak med romantiken och säger att form och innehåll sammanfaller. Det är den svåra villfarelsen. (...) I god konst sammanfaller aldrig form och innehåll." (s. 146)