Tji ping - fortsättning
Varför är en del bloggare så fruktansvärt på hugget med att "pinga"? De verkar ju vara neurotiskt rädda för att bli bortglömda. Jag har antagligen en trogen läsekrets som tar sig hit oavsett om jag "pingar" eller inte. Det är gott nog åt mig. Om jag sedan har några hundra besök i veckan eller 30.000 eller vad som helst spelar mig nästan ingen roll alls. Men vad är de ute efter - dessa bloggare som påkallar uppmärksamhet stup i kvarten? Att bli kändisar? Varför? Kan någon förklara? Jag har ju en självpåtagen folkbildarroll (Skrev han blygsamt...), men vad har vissa andra för roll?
upplagd av Thomas O.
20:25
3 kommentarer:
Jag vet varför jag pingar. Inte för att bli berömd - utan för att mina trogna bloggarkompisar ska se att jag uppdaterat och slippa klicka in sig i onödan.
Jag går själv helt efter nyligen/mina favoriter när jag läser bloggar. Om folk inte pingar - får de inga besök. (Bara undantagsvis, som nu när jag har en stund över och inget vettigare för mig, klickar jag in mig via någon annans kommentarsruta...)
Jag vill inte missa vad mina favvisar skriver - och räknar med att de gör likadant.
Själv tycker jag att det är himla roligt att ha läsare. Det jag inte vill att nån ska läsa, det skriver jag i min pappersdagbok. I bloggen tycker jag det är jättekul med kontakten jag får via kommentarerna. Den dan folk slutar kommentera, då slutar jag blogga. Och slutar folk kommentera hos mig, då slutar jag läsa hos dem. Ganska enkel logik, va? Inte av tjurighet - men då tänker jag att de nog inte är intresserade av mitt sällskap.
Så det är inte direkt uppmärksam stup i kvarten jag är ute efter - utan kontakt med det "gäng" som läser hos varandra.
OK. Låt oss acceptera våra olikheter. Men det här med att kommentera... Det är ju inte säkert att ens blogg är likgiltig om den inte genererar många kommentarer. Det kan ju betyda "Den som tiger samtycker". Besöksstatistiken är då mera intressant i mina ögon. Den dag då jag bara har haft ett tjog besök i veckan under, säg, en månads tid lägger jag troligen av.
Jag har inte alls svårt att acceptera olikheter, tvärtom, men jag tycker det är bra att prata om dem.
Visst kan det vara så - och jag smyger också förbi ibland, men oftast svarar jag nåt. Men det finns en del som inte svarar själva, inte verkar bry sig om att nån kommenterat och det är trist.
Sen kan det faktiskt bli mycket att svara på en hel drös med kommentarer... tid tid tid...
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida