Webster på webben

Du milde, så bra det här är - fortfarande:

Ben Webster var hur cool som helst. Han var mera cool än vad Miles Davis var i Miles' coola period. Den här plattan (Omslaget är inte komplett p.g.a. scanning) kallades "Soulville" men det är inte samma platta som den "Soulville" som kom ut 1957. Den här dubbel-LP:n kom ut 1980. LP 1 inspelades i Los Angeles den 15 oktober 1957, LP 2 i New York den 6 november 1959.

Bland spåren nämner jag "Makin' whoopee", "Bye bye blackbird", "How deep is the ocean (How high is the sky)" och "In the wee small hours of the morning". Bland de övriga musikerna på denna dubbel måste jag nämna Oscar Peterson (piano), Herb Ellis (gitarr), Ray Brown (bas) och Ed Thigpen (trummor). Sämre sällskap kan man ha.

Det märks genom alla låtarna att det är Ben Webster på saxofon. Hans sound var unikt. Han var inte bara coolare än Miles Davis, han kunde få Stan Getz att låta stressad, han kunde få J. J. Cale att inte alls låta "laid back", han kunde få Billie Holiday att låta löjligt glättig, han kunde kanske t.o.m. låta mera fado än fadon själv.

Kolla detta och njut.