När jag läste den första gången för drygt 20 år sedan föll jag pladask. Jag tyckte, att den var ett odiskutabelt mästerverk. Nu är jag inte lika odelat hänförd. Då tyckte jag, att dess c:a 90 sidor var perfekta - till fulländning komprimerade. Nu tycker jag, att den trots sitt ringa omfång stundtals blir lite svamlig och inte tillräckligt "fokuserad". Jag har senare upptäckt, att det finns andra mera givande böcker i detta ämne.Men detta måste erkännas: när han skrev bra då skrev han fantastiskt bra. Detta må nu exemplifieras med några citat.
"Det finns författare som glömt att läsaren är medskapare. Två av seklets litterära superhjältar, Marcel Proust och James Joyce, förbrukar allt syre själva. Ingen förmår läsa mer än en liten bit i taget av På spaning efter den tid som flytt eller Odyssevs utan att få kvävningssymptom. Dessa två har tagit livet av den gammaldags berättarkonsten och dess gemenskap. Kommentatorerna är fler än de som orkar igenom." (s. 8f)
"När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt." (s. 11)
"Men när man lärt sig allt som läras kan - att upprepning är stilens död, att onödiga ord tynger som sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler, har man ändå ingenstans kommit.
Det är på rytmen det kommer an. En svåråtkomlig inre organisation! En språkets andning!" (s. 33f)
"Ju mer kunskap desto bättre språk. Det är en utbredd fördom att det finns 'vackert språk' som är oberoende av vad som meddelas." (s. 49)
"Det finns författare som glömt att läsaren är medskapare. Två av seklets litterära superhjältar, Marcel Proust och James Joyce, förbrukar allt syre själva. Ingen förmår läsa mer än en liten bit i taget av På spaning efter den tid som flytt eller Odyssevs utan att få kvävningssymptom. Dessa två har tagit livet av den gammaldags berättarkonsten och dess gemenskap. Kommentatorerna är fler än de som orkar igenom." (s. 8f)
"När litteraturen är som bäst tycker vi att vi plötsligt minns något viktigt som vi vetat men glömt." (s. 11)
"Men när man lärt sig allt som läras kan - att upprepning är stilens död, att onödiga ord tynger som sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler, har man ändå ingenstans kommit.
Det är på rytmen det kommer an. En svåråtkomlig inre organisation! En språkets andning!" (s. 33f)
"Ju mer kunskap desto bättre språk. Det är en utbredd fördom att det finns 'vackert språk' som är oberoende av vad som meddelas." (s. 49)
Jag kan bara instämma i dina omdömen. Om jag ska vara helt ärlig så tycker jag att Lagercrantz hade ett något "tungt" språk, har aldrig varit helsåld på hans sätt att skriva, faktiskt. /Janne
SvaraRaderaVälkommen tillbaka på banan! Grattis i efterskott!
SvaraRaderaNej, men vad skönt! Då var jag inte ensam i hela universum om att inte fatta riktigt vad som var så fantastiskt med den här. :-)
SvaraRaderaLite märkligt tycker jag hans omdöme om Odysseus är. Med tanke på då att han (Lagercrantz) har skrivit en bok som heter Om James Joyces Odysseus och som jag tycker höjer den romanen till skyarna.
SvaraRaderaJag har för övrigt själv tagit mig igenom Odyssus utan att känna kvävningssymptom. Men många andra romaner kändes en aning bleka efter den.
spectatia: Nej, den imponerar inte längre på mig.
SvaraRaderajah hollis: Jag försökte läsa Joyces Odysseus under gymnasietiden. Nix. Sedan var jag tvungen att läsa valda delar när jag läste litteraturvetenskap. Men jag har aldrig orkat läsa hela boken - och jag lär inte vara ensam om att ha gett upp det projektet.
Haha, här lever du upp till bloggens rubrik. Och nej, du är inte ensam om att ha gett upp Odysseus här har du en till..
SvaraRaderaJag har å andra sidan aldrig tagit mig igenom den tunna klassiker som heter Mörkrets hjärta trots flera försök.
SvaraRaderaMen Odysseus läste jag innan jag för första gången åkte till Dublin, och det var en bonus när jag kom dit.
Jag har också varit där och firat Bloomsday vilket var en höjdare.
Jag har förstått att en och annan blivit avtänd på Odusseus genom tvånget att läsa den på litteraturkurser.
För mig var den en mycket mäktig läsupplevelse, helt enkelt.