Klink it again, Sam

Vi har ett piano som inte används så ofta. Jag tänkte råda bot på det nu under semestern. Glad i hågen lånade jag därför denna bok:

Jag har kunnat spela piano ganska hyfsat. Ja, det vill säga efter noter. Jag är en plåga för min omgivning när jag improviserar. Men en gång i tiden kunde jag spela Jan Johanssons "Visa från Utanmyra" utantill och felfritt. Chopins "Preludium i e-moll" (som Serge Gainsbourg och Jane Birkin använde till "Jane B." - baksidan till "Je t'aime... moi non plus") behärskade jag också efter mycket korvstoppning. Ja, så kunde jag väl något Mozartpreludium också, men det blev aldrig så mycket mera.

Nu skall det bli räfst och rättarting. Den här boken borde kunna inspirera mig - med sådana "låtar" som Bachs "Air on the G string", Vivaldis "Hösten" (tredje satsen), Saties "Gymnopedie no. 1", Händels "Hallelujah Chorus" och Beethovens "femma".

Skönt att jag bor i villa... Jag minns den tiden då jag bodde i lägenhet och försökte lära mig spela tenorsaxofon - jag övade "Mary had a little lamb" med en handduk i saxofonen för att inte störa grannarna. Under en termin gick jag så hos ABF och så småningom kunde jag "Yesterday" felfritt. Men om man ville fortsätta spela ännu en termin så måste man köpa en saxofon. Där sade min plånbok "Stopp!". Så, nu skall jag klinka på piano utan att störa grannarna.

Additionsmaskin

Kolla in den här videon. Ett lysande exempel på att det enkla ofta är genialt - eller var det tvärtom?

Thomas med h = Thomas med humor

Man skall lyssna på sina barn. Min son tipsade mig om den här ståuppkomikern. Jag hade ingen susning innan. Lyssna på "Fejkade fejs" och "CP-låten". Hur bra som helst!

Det är så: Thomasar med h har humor, Tomasar utan h saknar humor.

Sommarklädd

Det var bra att få se och höra Victoria Bergsman i Nyhetsmorgon. Nu vet jag att jag aldrig tänker köpa en skiva med hennes musik. Say no more...

Men det som väckte mest uppmärksamhet i programmet var Mats Gellerfelts åsikter om sommarklädsel. Jag håller delvis med honom. Jag tycker absolut att det skall finnas en lägstagräns. Man går t.ex. inte omkring med bar överkropp i en butik. Och man sitter inte i bara badbyxor på krogen. Det är inte upp till var och en. Någon j-la ordning måste finnas.

Det handlar om respekt för och hänsyn till andra människor i det offentliga rummet. Därmed inte sagt att man måste ha kostym och slips i alla möjliga sammanhang. Proportioner!

Groovy

Det är kanske barnsligt av mig, men jag tycker hon har en skön stil.

Hur mycket är improviserat och hur mycket är noga uttänkt i förväg? Resultatet blir i alla fall rätt så kul.

Billig och dålig film

När man köpte Aftonbladet så kunde man köpa den här för 19 kr.

Jag förstår varför den var billig. Orvar hade bara så rätt när han tyckte så här. Det här är en slarvig film. Man visar ingen respekt för tittarens smak och intelligens. Det här hade kunnat bli en kultfilm - som "Pulp fiction" blev - men man brände den chansen. Det blev för mycket underlivsskämt och publikfrieri. Det är lätt att jämföra med TV-serien "Pennies from Heaven" och då vinner TV-serien med hästlängder.

Mera om MM

Såg en fransk dokumentärfilm om Marilyn Monroe. Det är något oemotståndligt fascinerande kring hennes livsöde. I de tidiga tonåren var hon ju inte uppseendeväckande vacker, men sedan... Enligt min smak blev hon den kvinna som har haft mest magnetisk utstrålning av alla kvinnor. Jag tyckte det här och jag tycker det nu.

Dokumentärfilmen handlade mycket om Milton Greene och hans foton. Det är inte utan att jag tror att Milton och Marilyn hade ett förhållande. Bilder där de förekommer tillsammans låter ana det.

Det hade visserligen blivit ett annat program, men ändå... Jag skulle vilja ha sett bilder tagna av Eve Arnold - som jag skrev om här.

Hur som helst: MM kommer alltid att fascinera. Jag tror aldrig vi får reda på sanningen kring hennes död. Och även om så vore - hon är odödlig.

Slappt

Semester! Vi började i god stil: hämtmat. Man skall inte anstränga sig i onödan när man har semester.

Luther noch einmahl

Luther har blivit beskylld för mycket. Så här skrev jag en gång. Det finns anledning att ta upp tråden igen. Det är den här mannen som vi borde skälla på när vi klagar på Luther. Mycket kring Luther beror på (medvetna) felöversättningar av de s.k. bordssamtalen. När Luther t.ex. menade detta: "När du frestas av depression eller förtvivlan eller någon annan samvetsplåga, då skall du äta, dricka, söka sällskap. Om du kan glädja dig med tankar på flickor, skall du göra det." så ändrade Aurifaber det till detta: "Om någon plågas av sorgsenhet, förtvivlan eller annan bedrövelse och har en mask i sitt samvete, så skall han först och främst söka sin tröst i Guds ord; därefter skall han äta och dricka och söka sällskap och samtal med gudfruktiga och kristliga människor. Då skall det bli bättre med honom." (Källa: Birgit Stolts bok "Martin Luther, människohjärtat och Bibeln", Verbum 1994, s. 25.)

Jag - krävande

En del läsare tycker säkert att jag är en gnällig gubbe. Jag klagar ju på allt möjligt. Och vad beror det på? Jo: jag ställer höga krav på saker och ting - och människor - och jag blir besviken varenda dag. Fel av mig?

Alternativet att inte ställa så höga krav på allt möjligt tycker jag är ett förkastligt alternativ. Fel av mig?

Godtroget

Om det ändå vore så enkelt...

Visst... Amnesty International gör stor nytta, men nog måste det mera till än en namnteckning.

Oscar är ändå Oscar

Som jag redan har nämnt i en tidigare post spelade Oscar Peterson in Jobims låt "Wave". Den är med här i en underbar version, inspelad 1969. En del kan tycka att det är lite jobbigt med Claus Ogermans arrangemang. Det blir lätt lite svulstigt och överdrivet.

Och man kan tycka, att det här inte riktigt är Oscars "cup of tea" - uppjazzade poplåtar. Man kan vidare anse, att Oscar här spelade ungefär som om det bara var ännu en dag på jobbet.

Men då skall man ha en sak väldigt klar för sig: En vanlig dag på jobbet för Oscar Peterson skulle vara en gudabenådad dag för många andra jazzpianister. Allmusic gav den här plattan bara tre stjärnor. Det tycker jag är orättvist. Plattan är bättre än så. Här finns inte ett enda mediokert spår. Allt är lysande. Det är ju Oscar.

Bra bricka

Om du inte redan har en stöldskyddsbricka till din nyckelknippa, så tycker jag att du skall skaffa en. (Här är den uppförstorad c:a 4 ggr.)

I går trodde jag, att jag hade blivit av med min nyckelknippa för gott. Jag såg framför mig scenariot med att byta ut samtliga lås till huset och garaget och dessutom byta lås på cykeln. Boring. Men så i förmiddags ringde någon polis hem och sonen svarade nyvaknad. Så småningom fick jag veta, att någon okänd upphittare hade lämnat in nyckelknippan till Polisen. Där hade man sedan inga svårigheter med att konstatera vem den rättmätige ägaren är.

Om upphittaren vet vem jag är och nu läser detta: TACK!

Flera videosnuttar

Det finns många kul sajter med diverse videosnuttar. Den här hittade jag häromdagen.

Ännu en bra länk

I dag lägger jag till ytterligare en länk här ute till höger: Veckans kulturklipp. En liten guldgruva!

Dum design. 4

Jo, jag är så pass omodern att jag har en sådan här antik typ av mobiltelefon. Jag trivs bra med den och känner inte behov av någon annan. Men det var inte det vi skulle tjafsa om.

På vilket sätt har den en dum design? Det kanske inte syns så tydligt på bilden, men det jag vill poängtera här är att de små tecknen längst upp i displayen ofta är väldigt svåra att se. Man måste skaffa sig en alldeles speciell belysning på det översta fältet för att det över huvud taget skall bli tolkningsbart. Det är ibland - i dålig belysning - omöjligt att se t.ex. hur pass laddat/urladdat batteriet är. Inte bra.

För så länge se'n

Ain't it funny how time slips away...
Det här vykortet stämplades i Narvik i september 1962:

Det här vykortet skickades från Liberia i mars 1964:
Det är lite synd att vykort skickas så sällan numera.
Vem sparar hotmail i över 40 år?
Och för resten... Kommer dagens vykort fortfarande vara läsbara med tydliga foton om 40 år?

Återfunnet citat

I ett manus jag fick refuserat citerade jag Sören Kierkegaard. Jag hade delat upp boken i olika avsnitt: Prosa, på allvar; Prosa, på skämt; Dikter, några mörka och några ljusa. Som en sorts slogan för hela boken hade jag detta Kierkegaard-citat:

"Är det inte svagsint att alltid vara vaken, alltid medveten, aldrig drömmande och dunkel!"

Det finns alltid anledning att återvända till denne Nordens störste filosof.

Inte trendslavar

Beskuren skärmbildsdumpning:

Det är ju ganska positivt. Jag hade väntat mig att flera skulle ha svarat Ja på frågan. Nu återstår att få ännu flera att svara Nej.

Raseri

- Jag har försökt att få Martin Timell att ta konsekvenserna av sina misstag, men han gömmer sig däruppe och vill inte prata med mig.

Glädjare

I dag har jag lagt till den här bland mina favoriter. Varenda dag jag känner mig deppig och nere skall jag gå till den sidan - och så blir jag på bättre humör.

Världens mest överskattade film

Det här stör mig. Jag misstänker intellektuell lättja. Det är så bekvämt och ofarligt att alltid utse "Citizen Kane" till världens bästa film. Egentligen är det en ganska medioker film. Det som har fascinerat filmkritikerna är stapelvaror. "Citizen Kane" staplar nämligen poängknipare ovanpå varandra. Orson Welles tänkte säkert: "Hur skall jag få alla filmkritiker på fall? Jo, jag visar hela katalogen. Fågelperspektiv när jag vill skapa en effekt, grodperspektiv när jag vill skapa en annan effekt. Och så måste jag ha en berättare och skapa illusionen av dokumentär. Och så skall jag ha med några åkningar och några zoomningar etc. för att skapa andra effekter. Och så vidare. Jag skall använda alla knep jag kan för att dupera. Alla filmkritiker blir eld och lågor och kommer att kalla mig geni."

Så rätt han fick. Ingen märkte att manuset kunde ha varit skrivet av en tonåring. Den makalöst rike mannen som hade allt var ändå olycklig. Varför? Han saknade sin barndoms kälke. Buhu...

Helig ko slaktas

Det går inte att förneka: Bellman skrev en hel del bra dikter. Men han skrev också en väldig massa dynga. Jag läser några av de dikter som redaktionen bakom "Svensk lyrik : från medeltid till nutid" (Gleerup, 1967) valde. Jag undrar: var redaktionen nykter?

Fredmans sånger nr 6 och nr 10 är ju riktiga bottennapp. Visst, det är rim och rytm - men inget mer. Innehållet är maximalt ytligt. Bellman var förvisso ingen djuping. Det blev mest fyllesnack. 1700-talets svenska hip hop.

Likadant med Fredmans epistlar nr 9, nr 25 och nr 42 - de är bara ytterligare tre exempel på dikter som är bättre glömda. Det är nonsens om nonsens. Den totala likgiltigheten taktfast och rimmad.

Det ena ointressanta händelseförloppet efter det andra vändes ut och in. Bellman var åtminstone berusad av sitt eget skrivande. Han använde tusen ord för att beskriva något som kunde beskrivits tillräckligt uttömmande med hundra ord. Han borde ha lärt sig "Kill your darlings". Det är ett evigt kackalorum om allt och ingenting.

Man lär sig ingenting viktigt genom att läsa Bellmans sämsta dikter. Likväl höjs han till skyarna i alla möjliga sammanhang. Han är svensk lyriks mest överskattade poet.

Trädet i juni

Månadens dikt är Peter Balakians "Photosynthesis". Du kan läsa den här.

Box

Klart godkänt rödvin.

Nytt, nytta, nöje

Framtiden för satsningar som denna ser väl inte särskilt ljus ut. Numera vill folk inte lägga pengar på flerbandsverk som har blivit inaktuella så fort de har lämnat tryckeriet. Inget bokförlag lär vara intresserat av att ge ut nya upplagor vart eller vartannat år av sådana mäktiga verk. (Bilden är scannad och beskuren i sidled.)

Däremot tror jag, att det alltid kommer att finnas intresse för årsböcker av olika slag. Därför tror jag, att t.ex. Leonard Maltin's årsböcker alltid kommer att sälja bra.

Hur som helst: jag är glad för att jag sparade Myggans nöjeslexikon. Oavsett krångel med internetuppkoppling eller annat datorstrul så kan jag när som helst plocka relevant del ur hyllan och slå upp fullspäckade artiklar med fantastiskt bildmaterial om affischer, animation, antikens nöjen m.m. Myggan var ett geni när det gällde att kombinera spränglärd kunskap med trivsamt nöje.

Två bilder från barndomen

Det har alltid varit både och.
Å ena sidan den glada lilla skiten som kastar sig tanklöst in i vad som helst.

Å andra sidan den sura lilla skiten som vantrivs lite varstans.
Så är det än.

Lost in Immingham

En sida ur ett gammalt pass. Jag kan sakna det - stämplarna var ju verkliga bevis på att man hade åkt och kommit fram. (Förstora bilden? Klicka på den.)

En kompis och jag tänkte tågluffa till Irland. Far out. Vi hade ingen aning om vad saker och ting kostade. Vi gick och gick och liftade och gick och gick och liftade. Pengarna räckte inte till många tågresor. Vi tältade i Bremens stadspark. Vi flummade runt i London och sov på YMCA där. Vi svalt. Vi sade, att vi skulle "härda" oss. Egentligen var vi anorektiska. I London tog mina pengar nästan slut och jag var för stolt för att låna. Vi skilde oss åt där. Jag tog tåget till Grimsby och sedan bussen till Immingham. Där tänkte jag ta färjan till Göteborg. Tji fick jag. Det pågick hamnarbetarstrejk. Jag fick gå till närmaste polisstation och fråga var jag kunde ställa upp mitt tält. En fotbollsplan tyckte de var OK. På kvällen när jag skulle försöka sova kastade några småglin småsten på mitt tält. Jag skrek till dem: "Stop that! I haven't done you any harm. Leave me alone." Så blev det.

Framme i Göteborg fick jag ringa hem och meddela att jag var i Göteborg och så pank att jag inte kunde ta mig hem på egen hand. Mor och far körde många mil för att hämta den förlorade sonen.

En icke utgiven bok om en bok

En gång i tiden (1989) skrev jag en barnbok. Den handlade om en bok. Boken stod i en bokhylla på ett bibliotek och filosoferade om allting som hände kring den. Jag tyckte boken var helt OK. De som har läst mitt manus tyckte att det borde gå att publicera. Men boken behövde illustrationer. Således bad jag en person, som jag visste tecknade och målade akvareller, om hjälp. Han bara svarade, att det inte gick att göra några bra illustrationer till den. Han tyckte bokens handling var alltför livlös. Pyttsan! Så: om ni ser en bok som har en bok som "huvudperson" och denna bok beskriver bokens "liv" på biblioteket - då är den idén knyckt från mig!

Månadens låt

Månadens låt får bli Joni Mitchells "Midsummer morning". Men du får nöja dig med texten.

Denna helgs största mysterium

Vad är det som är så roligt eller häftigt med att bli så packad att man får en fruktansvärd baksmälla och inte minns vad man gjorde dagen/kvällen/natten innan? Och vartenda år är det samma sak. Städerna och stränderna och campingplatserna och dansbanorna översvämmas av smaklösa och urblåsta idioter. Helt plötsligt bara finns de där, framklivna från ingenstans, och brer ut sig och skriker och skrävlar och märks. Resten av året lever de i skuggan av tillvaron, hörs inte, syns inte, vet inget, kan inget, orkar inget.

Nej, midsommar skall firas med sans och måtta. Jag vill vakna i morgon fräsch som en liljekonvalje. Jag vill kunna titta min släkt och mina vänner i ögonen, med klar och fast blick, utan att skämmas för någonting.

Skryt

Slötittar på TV4. Hela tiden blir det avbrott för regionala sändningar. Så sitter det någon och påstår, att hela studion är pyntad med blommor. I h-e heller. Det ligger några blommor på bordet. Det där är typiskt. Man gör en pytteliten insats och blåser upp den till något märkvärdigt stort. I det här fallet lade man alltså några blommor på ett bord och så påstod man att hela studion var pyntad med blommor.

Jag skulle akta mig noga för att använda ett sådant uttryck. Om jag skulle påstå, att hela studion var pyntad med blommor... Ja, då skulle verkligen hela studion vara pyntad med blommor. Du skulle ha svårt att urskilja väggar, golv, tak, möbler och inventarier. Då först hade det varit adekvat att hävda: "Hela studion är pyntad med blommor".

Bloggsök?

Bloggportalens Bloggsök är kass. Om du inte "pingar", så finns du inte. Bloggsök borde givetvis göra varje post sökbar, oavsett om du "pingar" eller inte. Glöm Bloggsök. Använd en vanlig sökmotor.

Nick Cave går kräftgång

Du gör mig besviken, Nick Cave. Efter mästerliga "Abattoir Blues & The Lyre of Orpheus" är du nu med om att ge ut den här:

Det är ju mest larm och stök. Har du drabbats av åldersnoja? Vill du göra dig yngre än vad du egentligen är? Det här känns inte äkta. I mina öron påminner det mest om en flirt med den yngre publiken. En likgiltig skiva, bättre ohörd.

Lågvattenmärke

Är detta av allmänt intresse? Jag tycker, att bloggaren här har gått över gränsen. Hon hänger ut sina anhöriga på ett klart ofördelaktigt sätt. Kan de försvara sig? Tja, de kan väl kommentera på hennes blogg. Men hur kul är det? Inte. Hur intressant är det? Inte. Och så ständigt dessa anspelningar på sex i bloggen. Som om varje man som kritiserar hennes krönika har liten penis eller problem med potensen eller nå't. Nej, det är dålig stil, Malin.

Dessutom känner jag inte alls igen beskrivningen. Så där firar i alla fall inte vi midsommar.

Icke anonym

Det är ett förskräckligt tjat om anonymitet och alias och nick name o.s.v. Det verkar vara förskräckligt störande för en del personer att många bloggar anonymt. Vissa håller på att gå i taket, men det gör de å andra sidan för jämnan.

Jag har ändrat i min presentation. Den som har något mellan öronen kan lägga ihop två och två och få reda på min sanna identitet. Än se'n? Blir min blogg därigenom totalt likgiltig? Eller blir den plötsligt väldigt mycket mera intressant? Jag trodde det var innehållet som betydde något och inte vem som skriver.

Vidare är det så, att jag skiljer strikt mellan mitt arbete och min fritid. Det jag skriver i denna blogg skall icke påverka mitt arbete i negativ riktning. Om jag någon gång skriver något om mitt arbete, så skall det icke negativt få påverka mina relationer till kollegor och ledning. Det skulle bli ohållbart att hålla i gång en blogg under sådana förhållanden.

Paddlande kaniner

Minns ni drakbåtsfestivalerna? De är väl utdöda nu? En gång i tiden - det känns väldigt avlägset - var jag med på en sådan. Vi tog det ganska seriöst. Vi var iväg och fick instruktioner i hur man klev i och ur kanoten, hur man bäst höll paddeln, hur man skulle kunna hålla takten etc. Vi insåg ganska snabbt att vi aldrig skulle kunna bli snabbast i paddlingen, men vi kanske skulle kunna fajtas om titeln "Best in show".

Damerna var klädda som Playboy-bunnies, med löständer, lustiga öron och gullig, vit, luddig stump på stjärten. Vi herrar skulle helt enkelt se ut som kaniner. Och så spann vi vidare på kanintemat. Jag gjorde lånekortet ovan. Mest nöjd är jag med slogan - det var under min agnostiska tid. Att lånekortet berättigade till ett gratislån med personlig service kan ju tolkas lite hur som helst. Men tillägget "Gäller alla söndagar under juni och juli!" klingar ihåligt när man vet att biblioteket hade söndagsstängt de månaderna.

Collageserie?

Ibland får jag en obetvinglig lust att göra collage. En gång när den känslan kom över mig, så tänkte jag att ett collage inte var en tillräckligt stor utmaning. Jag skulle göra ett collage som samtidigt var en serie. Inspirerad av Jan Stenmark skred jag till verket.

(Klicka på bilden om du vill förstora den.) Precis när jag hade gjort detta alster färdigt, tyckte jag att det var smått genialt. Nu? Njae...

Jobims "Wave" surfar

Somliga skulle kalla den här musiken för cocktailmusik. Vissa skulle benämna den förfestmusik och vissa andra skulle döpa den till efterfestmusik. Några skulle kunna håna den som hissmusik - eller något att mingla eller hångla till. Nu bryr vi oss inte om vad de tycker.

(Omslaget är scannat och beskuret.) Den här plattan spelades in under några dagar i maj och en dag i juni 1967. Vad var det nu med 1967 igen? Javisttja, det var då The Beatles släppte ett icke obekant album. Och Jimi Hendrix gav ut sin första LP. Så var det.

Antonio Carlos Jobim har ju gjort sig mest känd för några odödliga låtar där Stan Getz spelade saxofon så coolt som ingen annan och Astrud Gilberto sjöng så underbart. Det gör att man lätt glömmer bort annat han har gjort. Den här plattan förtjänar ett bättre öde än att hamna i glömskans garderob.

Mest känd av alla låtarna är sannolikt titellåten, inspelad bl.a. av Oscar Peterson. I en av kommentarerna på omslagets baksida skrev Norman Gimbel om Jobim: "(...) he leaves home only to see that his songs are properly recorded". (Och med "home" menades Rio de Janeiro.) Norman Gimbel kom även med denna snygga formulering: "(...) this man has written songs which could conceivably replace coffee as Brazil's leading export".

Termen "laid-back" fanns väl inte då. Den har nästan tillskrivits J. J. Cale. Men, hallå, Leonard Cohen var "laid-back" långt före Cale - så även Jobim. Det är lätt att svepas med av "Wave".

Väsentligt

Tack så mycket, Expressen! Beskuren skärmbildsdumpning:

Det känns underbart att bli informerad av sådana fantastiska journalister. Det känns verkligen angeläget att få veta vem som har sådan ryggsvett. Det är seriös journalistik, det. Alla Expressens läsare känner sig genast oerhört mycket mera välinformerade och upplysta. (Ironi.)

Dum design. 3

Det här handlar egentligen inte så mycket om design. Snarare är det en fråga om val av material. Men låt oss tänja på gränserna och ge ordet design en vid definition.

Varför är i så fall detta ett exempel på dum design? Jo: man blandar papper och hårdplast i samma förpackning. Om du frågar mig, så svarar jag att det är ett jävla oskick.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 21

Åter igen: Folk som inte kan ta ett nej. Folk som har fått för sig att jag skall kunna vända upp och ner på himmel och jord, när det som de ber mig om inte alls hamnar på mitt bord. (Rim!) Sådana personer går inte att rubba ur deras irrläror. Det kvittar vilka argument du kommer med. De människorna är inte mottagliga, de kan inte ta in den våglängden, de lyssnar inte på det örat, de är rabiata, rigida, förstockade - och ibland rent ut sagt dumma. Hissen går inte ända upp. Det är bara att låtsas att du håller med dem. Då kanske de tystnar och inbillar sig att de har vunnit fighten - ty det blir alltid en fight.

Matteus 22:37-40

En annan beskuren skärmbildsdumpning:

Allt beror på det...

Tyst?

Beskuren skärmbildsdumpning:

Man kan inte lita på internet.

Make love - not war

Warriors of the world unite... Do something else.

This book is good for you. Life is short. Don't waste your time fighting.

Fem orsaker till extas - lista 96

Danslåtar - sådana som jag absolut inte kan sitta stilla till - jag måste bara upp på golvet och fnatta runt:
1. Spencer Davis Group: "Gimme some lovin"
2. Spencer Davis Group: "Keep on running"
3. Spencer Davis Group: "I'm a man"
4. Rolling Stones: "Honky tonk woman"
5. Fleetwood Mac: "Don't stop"
(Inspirerad av rolfner)

Gyllene Cirkeln

Oj, du milde, vilken jazz man lirade på 60-talet! Man kan kalla det ett gyllene årtionde för jazzen. Och det återspeglades i "The Golden Circle". Den här boken är en sanslöst bra bok om den legendariska jazzklubben. Bibblan vill ha tillbaka den (boken, alltså) snart - jag blir så stressad. Jag vill ha den hemma hos mig i ett halvår framåt.

I förordet står det bl.a. så här om "Gyllene Cirkeln": "(...) jazzklubben och restaurangen i ABF-huset på Sveavägen, var vid sidan av Montmartre i Köpenhamn, Ronnie Scott's i London och Blue Note i Paris en av de viktigaste jazzscenerna i Europa under detta händelserika och omvälvande decennium." (s. 5) Det, du! Respekt.

Varför skall saker och ting ha en storhetstid och sedan vissna bort och dö? Varför kan inte storhetstiden bara pågå och pågå? Jag blir så sentimental. Boken ger en väldigt god inblick inte bara i klubbens historia utan också i 60-talets jazzhistoria rent allmänt. Den är en sådan bok som jag vill återvända till om och om igen. Det är en typisk måste-äga-bok. Jag skall köpa den på något antikvariat.

Här finns t.ex. tre alldeles lysande essäer om tre giganter på piano - alla har de (pianisterna, alltså) spelat på "Gyllene Cirkeln": Bud Powell, Bill Evans och Keith Jarrett.

Till boken medföljer en CD med musik framförd av sådana jättar som Dexter Gordon, Bill Evans, George Russell, Ben Webster och Lars Gullin m.fl. Jazzhistoria så att det blixtrar och dundrar om det! En sann njutning! Det är bara att digga.

Naturligt = ofarligt?

Jag retar mig på all reklam - oftast på någon grej i det allt vanligare hälsokostköret - där man försvarar sig med att varan bara innehåller naturliga produkter. So what? Skulle det vara en garanti för något bra och friskt och sunt? Trams. Tobak är en naturlig produkt - men farlig. Bly är en naturlig produkt - men farlig. Uran är en naturlig produkt - men farlig. Etc.

Slapp katt

Katter är duktiga på att koppla av. Här har kattsystern intagit viloläge. (Kattbrodern slappar på annat ställe i huset.) Selen har hon ännu på sig. Tidigare på dagen var hon ute i trädgården och lapade intryck.

Hon har aldrig tagit någon kurs i avslappning. Hon har heller aldrig läst Lin Yutangs "Konsten att njuta av livet". Hon fixar det ändå.

Inte snusk

What's wrong with peace, love and understanding? Ja, ibland undrar jag varför det skall vara så tufft och häftigt att se på våldsfilmer och actionrullar och thrillers stup i kvarten. Kan det inte vara rentav nyttigt att titta på t.ex en sådan här bild någon gång? (Uppdatering 18 juni e.m.: Jo, jag envisades och lyckades hitta den igen. Här kommer den utan skyddsnät. Källa.)Jag tycker definitivt inte att en sådan bild är snuskig eller stötande på något vis. Om man blir störd eller upprörd av den, så har man problem - enligt min ringa mening.

Hur går detta ihop med att jag betraktar mig som kristen? - kanske någon undrar. Jo tack, det går alldeles utmärkt.

Åhsa...

Åh, sagolikt. Nu har jag hört henne sjunga också. Så vackert, så vackert, att jag fick gåshud.

Min son har träffat henne. Han tyckte hon verkade flummig. Det tycker inte jag. Jag tycker att hon är sensuell - och det är något helt annat.

Talang

Snacka om dold talang. Den här mannen slog igenom med dunder och brak tack vare TV. Varför kunde ingen ha talat om för honom tidigare att han sjunger som en gud?

Dagens länktips

Tänk om hon har rätt... Man kan bli mörkrädd för mindre. Det här länktipset har jag helt fräckt knyckt från den här aldrig likgiltiga bloggen.

Paolo på TV

Just nu ser jag på Sommarandakt med Paolo Roberto. Han är klok, den mannen. Det skall bli mycket intressant att höra honom i ett helt Sommar-program i P1 den 4 augusti.

Storleken spelar ingen roll?

Man kanske inte skall ha så tajta byxor om man har ett sådant "equipment". Och man bör kanske särskilt undvika dem om man är en "välhängd" kypare. Hur som helst - det är ganska kul att se hur olika reaktioner det kan bli.

Lagercrantz om Strindberg

Det här är en av de bästa biografier jag har läst. Och tro mig, jag har läst en hel del biografier. Om vi skall prata om favoritgenrer, så måste biografier hamna högt upp på topplistan.

Det är den här Strindbergbiografin man borde ha gjort en TV-serie av. I stället gjorde man det utifrån en tradig bok av Per Olov Enquist. Fel, fel, fel.

Den här avbildade boken är spännande som en thriller. Den är en bladvändare av stora mått. Man tänker "Bara ett kapitel till" och så vips har man avverkat tre till. Den är miltals borta från tröttsam och märkvärdig typisk litteraturvetarjargong. Här finns inte en enda fotnot och ingen källförteckning. Det enda som påminner om någon sorts torr avhandling är ett personregister. På omslagets baksida läser vi: "(...) den framstår nu som kulmen i Olof Lagercrantz många inträngande och sensibla författarstudier."

Slutorden är värda att särskilt nämna. Minns att Strindberg så småningom blev troende. På det kors som står vid hans grav kan vi läsa "O Crux Ave Spes Unica!" - alltså "O Kors, var hälsat, vårt enda hopp!".

Om du bara tänker läsa en enda biografi om vårt lands tveklöst störste författare genom tiderna, nämligen August Strindberg, så är det den här du skall nöjesplöja dig genom.

Tröttsam reklam

Så efterhängsen denna är!

Den är en sanitär olägenhet.
Den är som en karltokig kvinna som man aldrig blir av med.

Fisförnäm inställning till kroppsligt arbete

I dag var en sådan dag då jag var irriterad på vissa kollegor. De liksom bara svävar omkring och får inget vettigt ur händerna. Jag är en sådan typ som tycker det är hemskt roligt att se tydliga och konkreta resultat av arbete. Men det innebär ofta fysisk ansträngning. Och det i sin tur betyder kanske lite smuts och svett. Men - smuts och svett verkar vissa kollegor ha en väldig skräck inför. "Åh fy, nä! Det är ju vaktmästarjobb!", kan de säga med näsan i vädret. Det är bara det, att vaktmästarna har annat att göra. Om vaktmästarna skall göra jobbet när det finns tid över, så blir det inte klart förrän om ett par månader. Om vi själva gör det, så kan det bli klart på en vecka.

Så här är det: i dag har jag förflyttat materia till en vikt om ett par ton. Ingen annan verkade vara intresserad, men det var ett jobb som måste göras. Och sådan är då jag: Jag tänker "OK, om ingen annan gitter göra det, så gör jag väl det själv." Sic.

Efter bröllopet

Hon har blivit en ny favoritregissör för mig - Susanne Bier. Här lyckades hon igen:

Den mest rättvisa recensionen jag har hittat så här långt är denna. Bier har kritiserats för att vara alltför personfixerad i denna film. Man har tyckt, att hon borde ha fokuserat mera på det sociala - ja, globala - perspektivet. Sådan kritik tycker jag skjuter vid sidan om målet. Det är ungefär som att kritisera en komediförfattare för att skriva komedier. Irrelevant.

Du milde, vilka val karaktärerna ställs inför i Biers filmer. Den här filmen är i mitt tycke den starkaste, jämförd med "Älskar dig för evigt" och "Bröder". Vissa scener är så gripande och omtumlande att man knappt klarar av att se dem färdigt. Kämpigt!

God senap

Löjligt gott.

Absolut nödvändigt tillbehör t.ex. när man grillar korv. Det skall också stå på bordet vid midsommar. När andra äter sill (som jag avskyr), så äter jag rökt skinka. Och då skall senapen på. Med kokt nypotatis och en liten smörklick smältande därpå, så är lyckan inte långt borta. Med snaps är den där.

Dagens egoproblem

Det är med blandade känslor jag konstaterar faktum: jag har återfått lusten att lösa sudoku - efter mer än ett halvår utan. Jag är visserligen barnsligt road av sudoku, men det gör mig samtidigt fundersam. Varför känner jag nu ett behov av att lösa dem? Tycker jag att jag behöver hjärngympan? Varför då? Får jag inte tillräckligt med intellektuella utmaningar annars? Måste jag bevisa att jag inte är dum? (Det vet jag ju ändå. Flera olika IQ-tester som jag har gjort visar klart och tydligt i samma riktning. Jag är definitivt inte dum.)

Dessutom stjäl sudoku tid från annat. Jag borde egentligen läsa böcker den tiden jag ägnar åt sudoku. Aldrig kan jag vara nöjd.

En värdelös och en strålande video om dominobrickor

Varför spelas vissa videosnuttar in? Har man ingen som helst självkritik? Här försöker någon bibliotekspersonal skoja till det och ingen normal människa skrattar. Man har inte bemödat sig det minsta om att göra något originellt eller fyndigt. Fantasin sträcker sig inte längre än till att svänga till höger eller vänster. Betyget kan bara bli 0.

Då är det någonting helt annat på den här videosnutten. Här kan man verkligen tala om planering och fantasi. Betyget kan bara bli 5 - på en femgradig skala.

Dum design. 2

Ibland kan man få för sig att det är designår vartenda år. Och ibland kan man tro, att designers kan lösa alla världens problem. De framställs ju som coola små snillen. Och om du är omgiven av prylar med bra design, så blir du sååååå lycklig. Ja, ja... Berätta sagan om Askungen också.

Den här kaffebryggaren har trippeldum design. Hur så?
1. Kannan smalnar av uppåt, vilket gör att de sista dropparna är svåra att servera.
2. Siffrorna och strecken som skall visa hur mycket vatten man har hällt i är svårlästa. Man måste nästan ha förstoringsglas och pannlampa för att se dem ordentligt.
3. Hållaren för melittapåsen är inte avtagbar. Man måste alltså hålla i själva filtret för att slänga en begagnad påse. Inte bra.

Inte en karl för sin kilt

Sorry. I won't miss you. Den här serien höll på i åtminstone tre säsonger för länge. Jag började tappa intresset när Hector dog och inte kom det tillbaka när de här två försvann ur serien:

Nu är serien - kanske - definitivt slut. Jag tänker aldrig skaffa en DVD-box med alla säsongerna. Det får räcka med de två första säsongerna - till att börja med.

Dum design. 1

Jag tänkte börja en ny liten serie på denna blogg. Saken är den att jag ofta retar mig på dum och illa genomtänkt design. Därför vill jag exemplifiera.

Först ut: detta dricksglas. Varför har det en dum design? Jo, därför att det blir svårt att dricka upp de sista dropparna ur detta glas. Ett glas som är ägnat att dricka ur skall givetvis inte smalna av uppåt. Det här glaset skulle däremot kunna passa som vas t.ex. för några små snödroppar.

Rainbow live 1977

Det här albumet gavs ut för 30 år sedan. Det är ett av rockens bästa livealbum.

Om du trodde, att Ritchie Blackmore bara är känd för "Smoke on the water"... Oj, oj, då har du mycket kvar att lära. Här var han i sitt esse. Hans gitarrspel på "Catch the rainbow" och "Mistreated" var oförglömligt mästerligt. Hela skivan är för övrigt ett bevis på hans breda register. Han kunde spela alla möjliga stilar lika oöverträffat skickligt. Här ett annat exempel från 1977. Jag antar, att han gjorde det till en sport att aldrig spela samma bit till 100 % på samma sätt på olika konserter. Han kunde plötsligt och oförutsägbart blanda in ett litet stick från en helt annan bit av en helt annan kompositör, t.ex. Beethoven eller Grieg. Very nice.

Dagens uppstickare

Varifrån kom det företaget? Förr såg man aldrig dess namn någonstans. Nu syns det överallt. Det verkar knappt finnas några konkurrenter till det. Detta företag verkar vara totalt dominerande. Hur gick det till?

Vad svamlar jag om?

Ramirent.

Dagens byggnadstekniska mysterium

Först: jag vet ingenting om byggnadsteknik. Därför må det väl vara mig förlåtet om jag har en idiotisk fundering kring en byggnadsteknisk sak. Jag undrar: varför ser alla armeringsjärn rostiga ut? Är det meningen? Skall de vara rostiga? Skall man således bygga in rost i husbyggnaden? Är det bra? Jag fattar inget.

Nadal - kung på grus

Såg Federer mot Nadal på TV. Nästan som i gamla tider - när man var inomhus i stekhet värme och glodde på Borg mot McEnroe eller Connors. Stor tennis. Stor underhållning. Stort artisteri. Grymt skickliga bolldueller ser nästan genant enkla ut. Men jag skulle förmodligen inte kunna returnera en enda boll.

Tvekamper har fascinerat oss sedan antiken och kommer sannolikt alltid att få oss fascinerade på ett väluppfostrat sätt - så länge det är skickligt och spännande och utfört med finess. Att titta på t.ex. tuppfäktning är en helt annan sak. Det övergår mitt förstånd att man kan finna något intressant i det. Något mera vulgärt och primitivt får man leta efter.

Åter till Federer och Nadal. Är det inte så, att vi ofta vill ha en "good guy" och en "bad guy" i en sådan tvekamp? Blir det inte genast mindre intressant om båda är hyvens killar?

Pilsner

Gott öl.

Frånvarande här, närvarande på annat sätt

Nu, gott folk, måste ni stå ut med en viss passivitet på denna blogg. Vi har besök av ett par goda vänner IRL. Vi skall planera en resa till Irland - IRL.

En Watzlawick-bok

Vissa böcker sticker ut och skiljer sig från mängden. Detta är en sådan bok. (När jag bloggar om böcker, så bloggar jag ofta just om böcker som är lite udda och som inte varenda kotte har läst.)

Jag köpte den en dag mellan jul och nyårsafton 1985. Undertiteln kan ju få vissa alarm att dra i gång: Hjälp! Är detta en bok i stil med Dan Greenburgs och Magnus Härenstams "Konsten att bli en fulländad deppare"? Nej, bevare oss väl. Det här är mycket mer seriöst.

Författaren var bl.a. professor i psykiatri vid Stanford University. Bokens kapitelrubriker är ganska talande. "Var trogen mot dig själv!", "Det var alltid bättre förr (...)", "Ryssar och amerikaner", "Om du verkligen älskade mig skulle du tycka om vitlök" och "Var spontan!" - för att nu nämna några exempel.

Jag associerar många exempel och övningar i boken till TV-serien "Pang i bygget". Det avsnitt där Basil Fawlty (John Cleese) skall skriva en matsedel samtidigt som han skall sätta upp en tavla beskriver just en sådan situation. När han skall sätta upp tavlan, så frågar frun om han har skrivit matsedeln. När han sitter och försöker skriva matsedeln, så frågar frun om han har satt upp tavlan. Så gör vi varandra olyckliga.

Det går också bra att associera till R. D. Laings "Knutar". Det går vidare bra att associera till Eric Bernes "Så bär vi oss åt". Kontentan blir i vilket fall som helst, att många av våra kommunikationsproblem är onödiga. Om vi lär oss att "läsa av" diverse medvetna eller omedvetna knep och trix som vi använder i våra möten, så behöver vi inte bli så förbannade eller frustrerade.

Boken slutar med ett Dostojevskijcitat. Jag skall inte vara sämre. Från "Onda andar", alltså: "Allt är gott... Allt. Människan är olycklig därför att hon inte vet att hon är lycklig. Mer är det inte. Det är allt, det är allt! Om man bara inser det kommer man genast, i samma ögonblick, att bli lycklig." (Watzlawick, a.a., s. 90)

Ständigt dessa roffare

Sådant här gör mig riktigt förbannad. Och så tänker jag på det här. Jag blir mer och mer övertygad om att en massa direktörer och andra roffare lider av någon allvarlig psykisk störning.

Gasjtnjá njabóudjin

Snacka om förvirring. Den här musikvideons text är lika fylld med tankeoreda som en del vanliga svenska sångtexter.

(Titeln till denna post är hämtad ur min barndom. När ryssarna hade sänt upp den första kvinnliga kosmonauten i rymden, så skulle vi barn härma det ryska språket och då blev det något i stil med titeln.)

Ett ständigt skämt

Dumpat alldeles nyss:

Likhet inför lagen? Ho, ho. Berätta fler roliga historier. "Par ris" är franska för "på skämt". Se t.ex. detta.

Geni x 3

Läser Alexander Agrell på "Sydsvenskan" denna blogg? Jag började undra när jag läste detta. Nej, skämt åsido. Jag tror inte svenska massmedia bryr sig ett dyft om vad jag tycker och tänker. Men han och jag är i alla fall överens om "trippelgeni". Läs denna post.

Kom och köp konserverad gröt

Det här måste vara världshistoriens fulaste fotbeklädnad.

Tänk om den hade kallats Loppatoffeln eller Soppatoffeln eller något annat löjligt, så hade förhoppningsvis försäljningen inte gått lika bra. Här ser man vilken makt marknadsföring har. Om denna sak inte hade marknadsförts över huvud taget, så borde den inte ha sålts till en enda människa. Den är ju groteskt ful.

Att dela med sig eller hålla saker för sig själv

Det här med att blogga handlar ju mycket om att dela med sig. Jag vill t.ex. dela med mig av bra litteratur, goda filmer, skön musik m.m. Jag tycker det är kul och stimulerande att tipsa om olika saker och ting - och sedan eventuellt få kommentarer om det. Så tycker jag flera borde tänka.

Men... Alla tänker uppenbarligen inte så. Det finns personer som samlar på skivor i sådana mängder att de knappt har plats att röra sig i bostaden. Det finns personer som samlar på böcker, så att det knappt finns andra möbler i deras hem än bokhyllor. Det finns personer som samlar på filmer, så att... Ja, du förstår. Och alla dessa samlare sitter där och trycker på sina guldgruvor och bevakar dem som vore de Fort Knox. Vissa samlare delar aldrig med sig till någon större publik. Mycket märkligt, i mina ögon. Man måste ju någon gång vilja testa sin smak med en stor grupp människor - kan jag tycka.

Vad är det t.ex. för vits med att känna till tusentals album, dito böcker och hundratals och åter hundratals filmer om man aldrig delar med sig av sina kunskaper mera än till sin sambo? Varför är man inte i så fall recensent eller har en egen hemsida eller en egen blogg? Varför vill man hålla sina kunskaper mer eller mindre hemliga? Vad är poängen med att ta med sig så mycket lärdom i graven?

Att blogga är alltför roligt

Jag har ett delikat problem. Jag tycker det är så kul att blogga och läsa andras bloggar, att jag knappt hinner läsa böcker jag borde läsa eller se filmer jag borde se eller lyssna på musik som jag borde känna till. Bloggosfären är min nya drog. Jag snusade i c:a 35 år och nu tål jag inte snus. Skall jag nu blogga i 35 år? Tja, kanske. Det håller väl hjärnan någorlunda i gång åtminstone.

Idioter vid containrar

Vad är det för idioter som slänger en massa bråte utanför de containrar som är avsedda för återvinning av hårdplast, mjukplast, tidningar, pappersförpackningar, metall, ofärgat glas och färgat glas? Vad är det som är så svårt? Hur kan man förväxla plast med metall? Hur kan man förväxla tidningar med mjölkpaket? Hur dum kan en människa bli?

Ett Cream-album

Året var 1967. Det var flower power, "love and peace and understanding", hippies och psykedeliskt. Det sägs att den som minns 60-talet inte var riktigt med. Då var jag inte riktigt med, eftersom jag minns den tiden ganska väl. Cream räknas ofta som den första supergruppen och deras andra album slog ganska bra i USA. Så här såg albumets framsida ut (Beskuren nedtill):

Och så här såg baksidan ut (Beskuren nedtill):

Kunde det bli så mycket flummigare?

Om inte Eric Clapton hade varit känd tidigare, så blev han i alla fall känd i och med det här albumet. Hans gitarrspel på "Strange brew", "Sunshine of your love" och "Tales of brave Ulysses" skulle bidra till att man började klottra "Clapton is God" i tunnelbanor och på andra ställen - om jag nu minns det hela i rätt kronologisk ordning.

Nu kan jag tycka att resten av albumet är bättre glömt. Det är de nämnda tre bitarna som är minnesvärda. Men "Sunshine of your love" skulle Jimi Hendrix göra bättre...

Förbjud kassa föredrag!

Jag betraktar mig själv som en ganska överseende och tolerant person. Men när det gäller föredragshållare är jag skoningslös. Jag anser, att kassa föredragshållare skall förbjudas att uppträda inför publik. De är parasiter på andras tid.

I dag lyssnade jag på en föredragshållare som verkade krysta fram föredraget medan hon stod där vid talarstolen. Alla kunde höra och se födslovärkarna. Det var stakningar och tappade trådar och hummanden och öh-anden och vagganden hit och dit och pillande med mikrofon och fingrande på papper huller om buller. Jag har ingenting emot improvisationer om de flyter på som om de vore fruktansvärt väl förberedda. Men improvisationer som är ohöljt och helt uppenbart uselt förberedda och värdelöst genomförda är vedervärdiga.

Att hålla usla föredrag borde vara kriminellt med en straffskala på saftiga böter eller fängelse i en månad. Kassa föredrag är uttryck för en nonchalant, arrogant och oförskämd inställning till åhörarna. De stjäl tid och energi som kunde användas till bättre saker. De är en sanitär olägenhet. De förorenar etern. Väck med dem!

Grattis till Nils

Det här var kul. Det var välförtjänt. Kom ihåg att jag skrev detta...

Inte på TV

En skön låt. Jag har tidigare bloggat om den här och här.

Soldier blue 2

Ingenting förändras. Allt är likadant. Bara platserna och människorna byts ut. (Ge inte upp så lätt... Buffy börjar sjunga efter 3:55. En mycket speciell röst hade hon - egentligen sjöng hon inte särskilt vackert, men ingen annan låter som hon.)

Ingen bullbild

Jobbade sent. Åt. Bakade 50 bullar. Här hade jag kunnat lägga in en bild på bullarna. Men så tänkte jag: "Nä, varför skulle jag?" Och mycket riktigt: varför skulle jag? Vad tillför det? Alla vet väl hur kanelbullar ser ut. De kanelbullar jag bakade tidigare i kväll ser ut som alla andra kanelbullar. Alltså: någon bild blir det inte.

Det var han som började!

Känns inte det här en aning naivt för att komma från en ledare? Jag blir i alla fall påmind om den primitiva logiken som fanns när jag gick i folkskolan. När ett bråk hade kommit i gång och kalabaliken var nära, så kom minst en lärare fram, skingrade skocken och frågade ungefär: "Vad pågår här?!" Och nästan alla glöttarna svarade: "Det var han som började!"

Alltså: om man bara reder ut vem det var som började bråket, så löser resten sig själv? Att en hel flock slöt upp och bar sig lika dumt åt var visst ointressant.

Det, menar jag, är ett väldigt naivt och jönsigt resonemang. Ansvaret vilar även på efterföljarna och efteraparna.

Experiment

Detta är ett experiment. Jag avslöjar inte vad det går ut på.

Jag avslöjar inte heller om det misslyckades.

En Gorz-bok

Hå, hå, ja, ja. Alla dessa tjusiga drömmar och visioner och ideal. En gång i tiden trodde jag verkligen att André Gorz' böcker skulle förbättra världen. Det gör jag inte längre.

Ah, så jag beundrade den här boken. Jag läste den såååå noggrant och strök under och bar mig åt. Jag kände mig så smart när jag läste den. Alla vi som hade läst den var upplysta. Alla som inte hade läst den levde i ett intellektuellt mörker. Boken kom ut 1982 på förlaget bokomotiv och jag var tidigt ute med att köpa den.

Det här är en mening som jag strök under medan jag kände mig som en smart läsare: "Det är alltså omöjligt att avskaffa det samhälleligt bestämda arbetets avpersonalisering, banalisering, för att inte säga trivialisering, om inte arbetsdelningen avskaffas, det vill säga med mindre än att man går tillbaka till hantverket och byekonomin." (s. 140) Sartre sade i något sammanhang att André Gorz var en av Europas skarpaste hjärnor. Jaha. Det var kanske därför jag inte riktigt hängde med i alla tankegångar.

"Det problem som en 'post-industriell socialism' måste lösa gäller alltså inte avskaffandet av Staten, utan avskaffandet av makten. Vi måste skilja på rätt och makt, på statsapparat och maktapparat, även om de hittills alltid har blandats samman." (s. 158) Snyggt formulerat, men var det sant? Var hamnar Kapitalet i det här resonemanget? Sida vid sida och feta nackar...

"Nästan alla arbetare, och naturligtvis också bönderna, var 'fixare' som hade fantasi och en känsla för teknik (...) Denna arbetets kultur har nu förstörts. Vad kan en kabelarbetare, en programmerare och en stansoperatris göra med sitt yrkeskunnande när de väl är hemma hos sig? När man dödade autonomin i arbetet försvagade man också människors förmåga att vara autonoma utanför arbetet." (s. 221) Jaha. Har det blivit bättre sedan 1982? Jag tvivlar.

Det kan vara deprimerande att återvända till sådana här böcker. Jag har lätt för att tänka: "OK. Det lät ju tjusigt då. Men har boken ändrat något? Tror inte det."

NN skriver

Det här med anonymitet, pseudonym och alter ego etc. Jag kan inte riktigt släppa det, som du märker. Jag vill hålla isär mina roller. Jag är inte ute efter att bli känd eller igenkänd. För mig är det enda viktiga att dela med mig av sådant jag tycker är intressant och spännande och kul att känna till. (Läs min profil, så får du veta mera.) Ja, det är klart att jag vill få trevliga och intressanta kommentarer - förstås.

Jag föreställer mig, att jag kan släppa loss mycket mera om jag bloggar under en okänd identitet. Om alla mina läsare skulle veta vem jag egentligen är, så skulle det förmodligen dyka upp för mig helt okänt folk på min arbetsplats och låtsas att de känner mig. Man skulle blanda ihop min yrkesroll med mitt privata bloggande. En del skulle inte kunna hålla isär mitt yrkesliv från mitt fritidsliv. Det skulle sannolikt bli en belastning i jobbet. Det skulle också kunna innebära, att vissa personer inte skulle våga vara öppna emot mig p.g.a. rädsla för att sedan figurera i min blogg. Jag tror också, att jag skulle behöva bli mycket försiktigare i mitt skrivande och behöva ta en massa hänsyn till höger och vänster. Kollegor på min arbetsplats skulle kunna börja tissla och tassla om allt möjligt jag bloggat om. Etc. Det där vill jag inte veta av.

Jag är inte överbevisad om att det är kriminellt att blogga anonymt eller under pseudonym. Därför fortsätter jag som hittills.

Långsam...

Såg på TV en man som hade väntat i nästan 40 år med att låta översätta ett brev från franska till svenska. Om han hade vetat vad brevet handlade om, så hade han kanske kunnat hjälpa sin bror innan det blev för sent...

Snacka om dumdryg handlingsförlamning och oförlåtlig slapphet!

Hendrix 1970 - en gång till

Ännu en låt som först fanns med på debut-LP:n. Den här gången är det en version av "Red house" - live 1970. Habilt hantverk...

Hendrix 1970

Apropå förra posten: "Foxy lady" tre år senare (1970). Strax före slutet...

Hendrix 1967

I dag skall ju alla ha någon åsikt om den här plattan. Just därför tänker jag vara avig och skriva lite om den här i stället. På allmusic anges 17 spår. Vinyloriginalet hade bara de 11 första titlarna. (Omslaget är scannat och därför inte komplett.)

Allvarligt talat: vilken platta av de två har haft störst inflytande på andra musiker? Jag är inte helt tvärsäker på att "Sgt Pepper" har fått flest musiker att spela på ett nytt och annorlunda sätt. Jimi Hendrix kom som ett yrväder - kanske inte i april och sannolikt inte med ett Höganäskrus i en svångrem runt halsen - men han tog i alla fall London med storm. Eric Clapton, Pete Townshend och flera andra gitarrister som såg och hörde Jimi blev chockade över hans ofattbara skicklighet och trodde väl att deras karriärer var slut.

Vidare: "Sgt Pepper" var en vidareutveckling och finslipning av något som vi hade anat tidigare. Vi var vana vid att The Beatles var de mest kreativa och påhittiga i branschen. "Sgt Pepper" kom därför inte som en blixt från klar himmel. Men det kan man snarare påstå om "Are you experienced". Här blandades blues och brutal rock på ett sätt som vi aldrig tidigare hade hört - i alla fall inte på en LP. Jimi hade dock redan tidigare (i december 1966) släppt singlen "Hey Joe" och chockat alla.

Med albumet "Are you experienced" föddes hårdrocken - skulle många vilja hävda.