Leka med elden - vilken dum idé!

I Rapport i kväll (efter 14 minuter och 30 sekunder) tog man bl.a. upp eldstunt. Jag blir nästan stum. Finns det ingen gräns för hur dum man kan bli? Och ingen verkar bry sig. Man säger bara att det är "coolt" och "ger bra betyg på sajten". Konstiga ideal, konstiga förebilder, konstiga hjältar...

Återanvänt. 25

I början av 1988 skrev jag en sorts liten essä om en särskild typ. Jag hade tidigare skildrat några andra typer. Den här gången beskrev jag

Sakupplysaren

Han är egentligen en simpel själ. Han funderar aldrig på nyttan med hans kunskaper, ej heller graderar han dem. Han tror att varje litet faktum är lika viktigt att kunna utantill som vilket annat faktum som helst. Han är allmänbildad på ett tomt och ointelligent sätt.

Han vet lite om ditt och lite om datt, och känner sig stolt för sitt breda register, men han är fullständigt blind för sammanhang och orsakskedjor - de intresserar honom inte. Samband, relationer och helhetssyn är ingenting för honom. Han vill ha enkla frågor med enkla svar - inga essäfrågor. Sant eller falskt - det är hans käpphäst. Att saker och ting kan vara sanna i vissa sammanhang men inte i andra - sådant förvirrar honom, får honom att känna sig ställd. Stora perspektiv och vida vyer är inte heller någonting för sakupplysaren. Han fäster sig vid små, löjliga specialkunskaper som han kan briljera med i lättmanipulerade sällskap.

Han undviker värderingar och har sällan åsikter. Saklighet är hans högsta ideal. Nyanser och alternativ stör hans trygghet. Han är snål med yttranden och öppnar munnen nära nog endast för att lämna någon sakupplysning.

Han tror att alla problem, tvister och konflikter kan lösas bara man är tillräckligt informerad och använder "vanligt sunt förnuft". Han kan inte föra längre resonemang, inte filosofera, inte producera någon verkligt kreativ idé. Hans sporadiska humor är ansträngd och torr, gärna ironisk och överlägsen, nästan aldrig skrattretande.

Om sakupplysaren inte inser det futtiga värdet av sina kunskaper, så fortsätter han att samla små fakta på hög - alltid imponerar han ju på någon. Om han mot förmodan skulle fråga sig själv vad det är för nytta med att veta det han vet, så bryter han antingen samman eller så hittar han något annat litet specialämne att skaffa sig små fakta om. Det finns alltid små fack som ingen har tänkt på att sätta sig in i! Där kan sakupplysaren sedan höja sig själv till skyarna genom att se ner på de obildade varelser som inte vet vad han vet.

Repris!

Kom igen, SvT! Visa Bläckfisken i repris! Börja gärna från avsnitt 1 och visa serien i sin helhet under hela sommaren.

Myten om intelligensen

Den här boken köpte jag när den var ny (1970). Nu är den så ofta använd att de flesta sidorna är i lösbladssystem. Jag minns ännu hur den skakade om mig och fick mig att tänka i nya banor. Så borde flera böcker vara: omtumlande och tankeväckande.

Carl G. Liungman skulle senare skriva bl.a. "Myten om mentalsjukdomarna", "Frihet är det bästa ting som sö..." och "Symboler".

"IQ-poängen säger rätt litet om en individs förmåga att vara nyttig i samhället. Det finns de som påstår att den säger mer om hans förmåga att lösa korsord. Den för samhället viktigaste egenskapen hos den enskilda individen är snarare hans kreativitet än hans IQ." (s. 14) Se där ett citat som heter duga.

"Alla intelligenstestningar förutsätter kunskaper. (...) För att vara intelligent enligt WAIS [Wechsler Adult Intelligence Scale - min anm.] måste man ha både kunskaper och snabbhet." (s. 72) Den obildade och långsamme göre sig alltså icke besvär...

"Det var Francis Galton som åstadkom att begreppet geni kom att sammankopplas med en IQ på 140-150 och högre. Med denna terminologi blir var och varannan lektor och professor och revisor geniförklarad." (s. 101) Så generös kan man inte vara. Då mister termen "geni" lite av sin innebörd. Ty vad skall vi då kalla Leonardo da Vinci, Newton, Shakespeare m.fl.? Superdupergenier?

"Professor Anne Anastasi konstaterar att kulturfria intelligenstest inte går att konstruera eftersom ingen människa lever i ett kulturellt vakuum." (s. 139) Liungman tar ett gudomligt exempel om teckningar föreställande ett löv som lutar alltmer åt höger. Svaret som testkonstruktören tänkte ut var ett annat än det svar som den obildade infödingen gav på detta "kulturfria" test. Men infödingen tänkte rätt utifrån sin verklighet!

"Undersökningar av sammanlagt mer än 10 000 ungdomsbrottslingar i USA har visat att de kriminella har en betydligt lägre IQ än andra unga. En undersökning av 1 800 individer med kriminell belastning gav en genomsnittlig IQ på 85" (s. 200). Smarta brottslingar? Tja, de är klart i minoritet.

Om jag nu inte minns alldeles fel, så var den här boken kursbok när jag läste psykologi. Och en sådan kursbok den var! Faktaspäckad och spännande - och utmanande. Jag hoppas bara att dagens studenter får läsa lika spännande kurslitteratur.

Jobbig dag

Blä. Jobbig dag. Först jobba i nästan nio och en halv timme. Sedan hem och gå ner i varv i fem minuter. Sedan på det igen: möte i en timme.

Och hela dagen: jobbiga människor. En del verkar ha för lite att göra, så de använder tiden till att leta efter småfel att förstora upp och göra märkvärdiga. En del verkar bara ha kontaktbehov och borde egentligen gå till en terapeut. En del är så tafatta och handlingsförlamade, att jag har god lust att göra som Don Corleone (Marlon Brando) när han klipper till och skäller ut Johnny Fontane (Al Martino):
[Johnny Fontane is discussing his problems with Woltz] Johnny Fontane: Oh, Godfather, I don't know what to do. I don't know what to do. Don Corleone: [shouts] You can act like a man! [he slaps Johnny] Don Corleone: What's the matter with you. Is this how you turned out? A Hollywood finocchio that cries like a woman. [Don Corleone imitates him sobbing] Don Corleone: What can I do? [camera pans to Tom who is laughing] Don Corleone: What can I do? What is that nonsense. Ridiculous.
[Klippet är taget från oumbärliga IMDb - min anm.]

O.s.v. Ibland blir jag så trött på folk att jag nästan exploderar.

En god gammal EP

Denna EP är en del av min uppväxt. En av mina "storebrorsor" hade köpt den. På något konstigt sätt hamnade den så småningom i min skivsamling.

Plattan kom förmodligen ut 1961. I alla fall kom både "Jambalaya (On the Bayou)" och "I hear you knocking" ut som single det året. Fats Domino hade haft stora framgångar redan tidigare, med bl.a. "Ain't that a shame" och "Blueberry Hill". En unik stil hade han. Man märkte på hans pianospel och sångstil att det var han och ingen annan. Gud vet hur musikhistorien skulle ha sett ut utan honom. En del hävdar ju, att hans första single "The fat man" från 1949 kanske är den första rock'n'roll-plattan.

Hemma igen

Bloggtorka? Nja, snarare bloggfrånvaro. Jag har hälsat på delar av släkten, kan man säga. Det är gott att komma iväg så på en helg, med två övernattningar. Man hinner koppla bort vardagens gråa, trista lunk helt och hållet. Men det är också gott att komma hem igen. Jag funkar i alla fall så: jag uppskattar hemmet mera när jag har varit bortrest ett par dygn.

I bilstereon på vägen hem: Rolling Stones' "Exile on Main Street". Jag hade den bara på kassettband tidigare. Nu var det dags att skaffa den på CD. Onekligen en bra platta - den förtjänar sin plats högt upp på en lista över tidernas bästa rockalbum. Snopet att jag missar Stones' konsert i sommar - med Van Morrison och hans band som förband. Det blir för stressigt: dagen före konserten skall vi precis ha kommit hem från en längre resa och vi lär då vara ganska matta och trötta.

Intressant? Zzzzzzz...

Jaha. Vem bryr sig egentligen om detta? Vem tror han att han är? Strindberg? Intellektuell gigant? Jag tänker inte läsa en enda rad av honom - ännu mindre köpa en bok av honom. Han får bli hur analog han vill. Han är tydligen en snobb som uttalar sig tvärsäkert om något han verkar ha dålig koll på. Och just den typen har jag extra svårt för. OK, att det finns en massa konstigheter och totalt vrickade saker i bloggosfären. Men du hittar också en hel del otroligt intressanta och läsvärda saker som ofta är bättre, piggare, friskare, djärvare och roligare att läsa än något du kan hitta i pressen.

Kål på kål

Kommer du ihåg kampen mot kirskålen? Här skrev jag om den.
Så här ser det ut nu - med nyss klippt gräs:

Sensmoral: Trägen vinner.

Knasig rankning

Av någon för mig okänd anledning låg denna lista plötsligt på ett bord på jobbet i dag. Den är visserligen ett år gammal, men den stämmer nog ganska bra ännu. Det finns mycket man kan orda om den. Det dyker upp den ena märkliga saken efter den andra. Varför rankas t.ex. alltid civilingenjörer så förbaskat högt? Vad är det som är så märkvärdigt med dem? Och varför rankas en webbdesigner högre än en journalist? Och varför rankas en reklamare högre än en gymnasielärare? Etc.

Jag blir så trött. Jag orkar inte bli förbannad, ty det tjänar ingenting till. Det vet jag eftersom jag har varit förbannad hela mitt liv på knasiga graderingar - och det har inte ändrat ett skvatt. It's a mad, mad, mad, mad world.

Månadens låt

Månadens låt får bli den här. De verkade i alla fall ha roligt medan de spelade...

Trädet i maj

Det fortsätter... Nu har löven vuxit.

Månadens träddikt får bli Hjalmar Gullbergs "Söndagsfirande".

Du kan läsa den här.

"Skönhet har ingen åldersgräns"

Äntligen! En annons med en naken kvinna - som är s.a.s. till åren kommen, har rynkor och är gråhårig. Du kan se hela bilden t.ex. i senaste numret av Må bra (s. 18) och en del av den på Dove om du där väljer Dove ProAge filosofi. Vissa män blir rädda så de håller på att kissa i byxorna när de ser en mogen kvinna som vet vad hon vill. Inte jag. Det är vansinnigt attraktivt i mina ögon. Se bilden! Hon sitter där lugn och trygg, helt naken, utan att skämmas. Hon ler och tittar rakt in i kameran. Hon är MYCKET vacker. Jag hoppas, att detta är början på någonting nytt. Kan vi nu äntligen slippa reklamens otroliga fixering vid ungdom?

Deppiga tankar i en sjuklings hjärna

Jag mår inte bra av att vara sjuk. Jag menar: jag blir deppig när jag är sjuk hemma. Jag rannsakar mig själv och frågar mig:
- Vad har jag gjort med mitt liv? Varför har jag inte gjort det och det och det och det? Varför tjänar jag inte mera än vad jag gör? Varför har jag inte kommit längre? Etc.

Det är inget kul att komma till slutsatsen att loppet i princip är över och att man nu bara skall gå i mål. Jag har sannolikt inget annat jobb om t.ex. fem år. Jag sitter troligen kvar på samma stol och gör samma jobb som nu. Ingen vill ha en man i min ålder, med min s.k. CV. Jag är inte tillräckligt "hot" på arbetsmarknaden. Jag är passé, en föredetting. Lång erfarenhet är inget värt. Det där med lång och trogen tjänst och guldklocka... Ja, ja, jag kanske hamnar där. Men hur kul är det?

Jag ser andra i min egen ålder eller t.o.m. yngre som har hunnit med mera i sina liv och åstadkommit flera bestående saker. Vad kommer man att minnas mig för? Att jag var son till X? Att jag var bror till Y? Att jag var pappa till Z?

Det är skönt att jag inte längre har feber. Då måste jag jobba i morgon. Tillbaka in i kätten. Då får jag annat att tänka på än att jag har misslyckats med mitt liv.

En bok om politisk filosofi

När jag var ung student - ah, man hade hela livet framför sig och tog dagen som den kom när man inte var på obligatorisk föreläsning eller hade "tenta" och man gick på bio stup i kvarten och man köpte upp nästan hela studiemedlet på böcker och skivor man inte behövde och man lagade simplast möjliga husmanskost på en primitiv kokplatta och man brydde sig inte ett dyft om hälsokost eller senaste trender eller kändisskvaller - så läste jag denna bok:

Det är en antologi med en lysande inledning på 30 sidor. Det är inte illa att kunna sammanfatta den politiska filosofins historia någorlunda relevant på 30 sidor. På senare tid har bl.a. Sven-Eric Liedman och Svante Nordin skildrat ämnet på ett mycket mera uttömmande och heltäckande sätt.

Om det nu är en antologi, så undrar ni förstås vad som har blivit utvalt. Så här:
Thomas Hobbes: "Infinite desire and absolute government" (ur "Leviathan")
John Locke: "Natural rights and government by consent" (ur "The second treatise of government")
Jean-Jacques Rousseau: "The sovereignty of the general will" (ur "The social contract and discourses")
Georg Wilhelm Friedrich Hegel: "The organic state as the unity of individual desires and universal reason" (ur "Philosophy of right")
Karl Marx & Friedrich Engels: "Bourgeois society: the state as weapon of the class struggle" (ur "The communist manifesto")
John Stuart Mill: "Utilitarian defense of individual liberty" (ur "On liberty")

Ett hyfsat urval, kan jag tycka. Här ligger grunden. Vad som därefter hänt känns som fotnoter och kommentarer. Vilka nutida filosofer kan förändra världen? Säg det. Jag vet bara, att en av de personer som mest har förändrat världen i modern tid är Bill Gates. Men han hade nog inte det som en punkt på dagordningen: "Jag skall förändra världen". Det bara hände, så att säga. Och han var inte filosof.

"Äsch... Vi tar det en gång till."

Man kan undra om det råder nyhetstorka enligt Aftonbladet. Har de inget bättre för sig än att publicera detta? Snacka om återanvändning av gammal nyhet. De töntiga amerikanska lagarna är ju internetmässigt rena stenåldern. Det var ju en sådan crazy sak som man mejlade till sina kompisar när internet ännu var relativt okänt. Biblioteket i sta'n hade nog bara en enda internet-terminal och folk hade ännu inte fattat poängen med det hela. Those were the days...

Inget för äckelmagade

Det här tycker jag är en ganska viktig nyhet. Det tycker tydligen inte Aftonbladet, Expressen m.fl. eftersom de negligerar den. Jag tillhör den krympande skara (?) som tycker att brott inte får löna sig. Och restaurangbranschen är sannolikt impregnerad med kriminalitet. Jag välkomnar därför varje åtgärd som kan "klämma åt" rötäggen i branschen. Jag har från säkra källor hört berättelser som skulle få många presumtiva restauranggäster att vända vid ingången och hellre laga maten själva i hemmet - som t.ex. råttor i källaren där mjölet förvaras och råvaror i hinkar på köksgolvet...

Hundra snuttar

Många bra filmer blev det - i den här nedräkningen...

Språkpolisen griper in

I ett stort sammanhang med ett par hundra åhörare sade den viktige talaren:
- Jag tillhör en av dem (...)

Jaså? Hur går det till? Är man slav - eller? Antingen säger man "Jag är en av dem (...)" eller så säger man "Jag tillhör dem (...)". Skall det vara så svårt att fatta? Personen som uttryckte sig så klantigt hade en mycket viktig position...

Dubbelfel

En gång i tiden var det stor omorganisation på jobbet. Man skulle röra om i grytan ordentligt och äntligen få rätt person på rätt plats. Intervjuerna blev många och långa. Jag råkade själv ut för en sådan intervju där den nya chefen skulle s.a.s. ta pulsen på mig. Med några väl valda frågor tänkte han väl att han skulle kunna avslöja allt om mig.

Han såg i något papper, att jag hade läst filosofi. Så han frågade vad jag tyckte om Machiavellis "Fursten". Jag hade inte läst själva boken utan bara någon kommentar om den. Oops... Här kunde mitt framtida jobb stå på spel. Jag var tvungen att hitta på något snabbt som ögat. Så jag sade: "Tja, den boken var väl inspirationskälla bl.a. för Hitler". Hans minimalistiska minspel avslöjade i alla fall att han inte var riktigt nöjd med det svaret.

Vid samma intervju fick jag också frågan vad ordet lojalitet betyder för mig. Så småningom kröp det fram vad han egentligen ville veta: Var lojalitet viktigare än sanningen? Jag svarade ungefär så här: "Om jag hamnar i en situation där jag måste välja mellan lojalitet och sanningen, så väljer jag sanningen".

Jag fick aldrig det där jobbet.

Heja Roman!

Aftonbladet påstod i sin webb-TV, att Roman Polanski rusade ut från en presskonferens i Cannes. Det är ju inte sant. Han gick sakta och lugnt. Han talade artigt och sansat om, att journalisterna ställde dumma frågor, att de inte är intresserade av film och att de är okunniga om regissörerna. Han föreslog, att alla i stället skulle gå ut och äta.

Det bekymmersamma här är att han förmodligen hade alldeles rätt. Det intressantaste med Cannesfestivalen verkar vara vilka klänningar skådespelerskorna har på sig när de går på röda mattan.

Dagens gnäll X 2

Nu är jag hemma därför att jag hade feber i går. Jag slog ihjäl lite tid genom att titta på TV. Efter de hemska upplevelserna måste jag lätta mitt hjärta.

1. Vem har lurat i programledarna till vissa TV-program - som t.ex. "Jackpot" - att de måste verka drogade? Jo, det är just det de gör. De kan inte stå stilla på samma fläck mer än fem sekunder i sträck, de pratar och pratar och pratar nonsens non stop, de fäktar med armarna, de är tillgjort uppåt och glada etc. Om de inte har knaprat i sig något, så vad är då moroten och piskan för att de skall bete sig så otroligt fånigt?

2. Det är inte alls förvånande att många inte vill jobba politiskt. Det är bara att titta på partikongresser på TV. Just nu pågår Miljöpartiets kongress och något mera sövande har jag svårt att tänka mig. Och det har inte med just det partiet att göra. Det är det politiska malandet och manglandet som får mig att vilja krypa ur skinnet. Det är så mycket långbänk och omtugg och tjat och tjafs så att jag blir illamående. Är det ett nödvändigt pris att betala för att demokratin skall fungera? Demokrati = leda?

Ett Springsteen-album

Det är inte lätt att vara på topp under en längre tid. Bruce Springsteen måste veta. Det fanns en tid då han spottade ur sig det ena mästerverket efter det andra. En del album kom då förmodligen i kläm.

Den här plattan tror jag har hamnat i kläm just så. Bruce hade redan släppt tre makalösa album. Det tredje var så bra att nog ingen trodde att han skulle kunna överträffa sig själv efter det. Och sedan - efter denna fjärde platta - följde "The river", "Nebraska" och "Born in the USA"... Sedan fanns det väl knappt en käft på hela jordklotet som inte visste vem Bruce var. När jag var yngre höll jag alltid "Born to run" - utan vidare diskussion - som det bästa. Nu är jag inte så säker längre - snarare är jag beredd att hålla det här albumet som ett strå vassare.

OK, jag får erkänna att jag inte har lyssnat igenom hela hans katalog, men jag tycker mig ha ganska hyfsad koll på den. Ni som har bättre koll får gärna skingra mina dimmor, om ni nu anser att jag vandrar omkring i dem. Men jag har svårt att tro att något av hans studioalbum kan överträffa detta. Livealbumen skall vi inte prata om - vad kan överträffa dem? Men "Darkness on the edge of town" är i mina öron ett stort Mästerverk, fullt jämförbart med andra Mästerverk av andra stora singers/songwriters. Inte en svag låt, alla texter är lysande, bandet spelar på topp och Bruce sjunger fantastiskt. Vad kan man mera önska sig? Att här inte finns sådana kolossala Mästerverk som "Thunder Road", "Jungleland" och "Born to run" från det tredje albumet kan jag leva med.

Jag saknar dem inte

Intressant artikel - den här. Jag håller med om att "Nätet är en arena som tidigare inte har funnits för marginaliserade grupper". De kändisar som nu har slutat blogga... I couldn't care less. De får gärna sluta blogga. De har aldrig intresserat mig. En del av dem slutade tydligen blogga för att de fick jobbiga kommentarer. Låt mig säga så här: De blev mer eller mindre chockade för att de kunde få mothugg. Det hade de inte väntat sig. De trodde att alla alltid skulle "jamsa med". De tålde inte att bli ifrågasatta eller emotsagda. Ömhudade stackare.

Ge inte upp - du är älskad

Underskatta inte musikens kraft. I Nyhetsmorgon i morse nämnde Ma Oftedal att den här biten har räddat liv. (Tålamod... Den tar tid att tanka hem.) Sådana här "nästanpsalmer" verkar ha större chans att fungera på det sättet än vad rena psalmer har. Synd. Det finns många psalmer som är minst lika starka.

Inget getto

Så tänker också jag mig det. Himlen har inget getto.

Envis förkylning

Typiskt. Jag har sett fram emot en speciell löprunda i nästan ett halvår. Jag har lyckats pricka in min formtopp nästan i tid. Det skulle vara fullt möjligt att putsa mitt personbästa. Och så åker jag på en dunderförkylning! Jag blev knockad i mitten av förra veckan och jag är inte helt återställd än. Det är inte säkert att jag hinner bli tillräckligt frisk för att kunna jogga det där loppet. Att hålla sig för skratt är inget problem.

Humanism har inte med ateism att göra

Det här är så bra skrivet att jag inte finner någon anledning att utveckla det vidare.

I will follow him

Inspirerad av den här posten på Ingemars blogg (Kolla bilden längst ned) kan jag bara inte låta bli att länka till den här. Det är kärlek, det. Sådana texter skrivs inte längre - eller?

Babbel

Nu har även lilla jag sett den här filmen.

Har alla filmkritiker blivit galna? Låt mig säga så här: Jag är en mycket van filmtittare. Jag kan diverse koder, jag känner igen olika berättargrepp, jag har sett alla sorters klippningar etc. Jag är inte tappad bakom en vagn när det gäller filmkritik. Men låt mig då även säga så här: Detta är en av de absolut mest överskattade filmer jag någonsin har sett. Bra filmer vill jag se om och om igen. Den här tänker jag aldrig se igen. Jag förstår om några känner sig som intellektuella highbrows efter att ha sett den (för att de begriper hur de olika händelserna hänger ihop), men seriöst: Den är ju lika ytlig som en Kalle Ankas pocket. Jag snabbspolade. Filmens budskap är i korthet: Tänk vad svårt vi har att förstå varandra. Tänk så mycket onödigt våld det finns. Oj, oj, oj, då. Så djupsinnigt (Ironi).

Gäsp. Jag blev bara irriterad över att ha slösat bort två timmar och en kvart på den här dyngan. Betyg? En etta på en femgradig skala.

En klassiker med klassikersnuttar

När jag läste litteraturvetenskap, d.v.s. på stenåldern, skulle vi läsa valda delar ur serien "Litteraturens klassiker". Den här sjätte delen innehöll prosa och epik från renässansen. Den sjunde delen fortsatte med dramatik och lyrik från samma tid.

(Omslaget föreställer det berömda saltkaret i silver, skapat av Benvenuto Cellini.) Det verkar vara så, att dagens studenter också skall läsa valda delar ur denna serie. Stackare, om de nu måste köpa alla böckerna - om man bara behöver läsa en liten bråkdel ur var och en av dessa verk! I den här delen behövde vi bara läsa en liten snutt ur Boccaccios "Decamerone", ett litet längre stycke ur Chaucers "Canterbury-sägner", en bit ur Rabelais' "Gargantua" och två pyttesmå stycken ur Miltons "Det förlorade paradiset". Vi skulle alltså med lite provsmakning greppa hela renässansens litteratur. Suck. Det enda jag minns med någorlunda behållning är Boccaccio, Chaucer och Rabelais. Och det beror på mustigheten i språket. Handlingen var ju fräck - med den tidens mått mätt. Och några år senare skulle jag uppskatta Pasolinis filmatiseringar av "Decamerone" och "Canterbury tales".

Intressant är att se vad vi inte behövde läsa. Petrarca-brev, Ariostos "Den rasande Roland", Machiavellis "Fursten", Cellinis memoarer, Luther-brev, Montaignes "Essayer" m.m. fick vi helt ogenerat hoppa över.

Man kunde ju önska, att någon gjorde en ny och fullspäckad antologi - en antologi som en sorts komprimerad kanon där man verkligen måste läsa allt för att klara tentamen. Jag kan tycka, att vi slank alltför lindrigt undan - när vi t.ex. bara behövde läsa knappt halva den här.

Lars von Trier nere för räkning

Jag bara hoppas mycket starkt att han kommer ur depressionen snart. Det behövs ett sådant geni som han i filmvärlden. Allting blir helt klart själsligt fattigare utan hans kreativitet och djärva, annorlunda grepp. Jag vill se mera av fantastiska konstigheter som i "Riket", skruvade manus som till "Idioterna", otroliga dansscener som i "Dancer in the dark", gripande känslostormar som i "Breaking the waves" och knepiga moralfrågor som i den makalöst originellt icke-dekorerade "Dogville". Vem annars skulle ha kunnat åstadkomma detta? Lars von Trier måste vara ett geni - och nu är han deprimerad. Shit!

Smart hund

Alltså, när man träffar många människor i jobbet, så träffar man också en del personer som inte är så slösaktigt utrustade med naturens gåvor när det kommer till hjärnan. Om jag skall vara elak, så kan jag fråga om inte vissa personer skulle visa sig vara inte fullt så smarta som hunden vid poolen.

Töntig reklam

Reklamfilmer kan bli så oavsiktligt löjliga ibland. Det finns så ohyggligt mycket kitsch och pekoral inom reklamvärlden så jag undrar ibland vad all kurslitteratur inom reklam och marknadsföring gör för nytta. Kan det vara fel på elevmaterialet eller på undervisningen - eller bådadera? Jag tänker nu särskilt på en reklamfilm för ett tvättmedel. En eskimåkvinna sitter vid ett hål i isen och tvättar en liten vit tröja. Resultat: bländande vitt! - trots att vattnet alltså är nästan is. Det kan jag väl smälta (ursäkta vitsen), men varför denna speakerröst? Det är en kvinna som smeker fram orden så ljuvt och sensuellt som om hon ville förföra mig. Ja men... Give me a break. Reklamfilmen handlar inte om sexleksaker eller kondomer eller nå't så'nt. Tala normalt.

Jordens salt

And now for something completely different... Apropå förra posten: 1968 var också året då Rolling Stones kom ut med ett av sina allra bästa album: "Beggars Banquet". Där finns den låt som jag tycker är Stones' absolut bästa av alla deras bitar. Min pubkompis tipsade mig om den här videon - tack! Det är väl inte precis den video som jag skulle ha velat göra till den låten, men vadå? Låten är outstanding. Det räcker en bra bit. Offra knappt fem minuter på modern Musikhistoria!

En Sinatra-platta

Han ser ju inte strålande glad ut på omslaget - och recensionerna skulle inte bli översvallande positiva.

Den här plattan kom ut 1968. Den fick omdömet "one of the weakest albums Sinatra ever released". Då är det lämpligt att komma ihåg det här: "Frank Sinatra was arguably the most important popular music figure of the 20th century, his only real rivals for the title being Bing Crosby, Elvis Presley, and the Beatles." (Citerat från samma källa, d.v.s. allmusic.com) En svag platta från Sinatra var bättre än många andras mediokra.

Jag tycker att en tvåa på en femgradig skala är ett taskigt betyg när det gäller den här skivan. På min skala blir det en trea. Det beror på fem bitar: "Rain in my heart", "From both sides now", "Cycles", "By the time I get to Phoenix" och "My way of life". De övriga kanske vi hellre skall glömma. Men det finns ett mysterium med denna platta och det stavas "My way of life". Enligt min ringa mening är den låten så vansinnigt orättvist bortglömd. Den borde, tycker jag, vara lika känd som "My way" och "Strangers in the night". Så bra låter den i mina öron.

Sinatra var en sångare som för det mesta sjöng väldigt sensibelt och fint utan att bli kladdigt smörsångaraktig. Men OK, på den här popflirts-LP:n var han väl ute på svag is. Han borde nog ha valt mer "jazziga" låtar. Och en skivsamling utan någon Sinatraskiva är inte komplett. Men skall man tvunget välja bara en enda, så bör man välja någon annan än denna - det medges.

En gudomligt bra dokumentärfilm: "Drömmen om det goda livet"

Den som påstår att det bara visas strunt på TV har ingen koll. Av en slump slog jag på TV:n bara för att se vad som pågick. Jag blev fast. Man visade ett TV-program i repris och det programmet tillhör nu det absolut bästa jag någonsin sett - alla kategorier. Det skall visas i ännu en repris den 17 maj. Missa inte det!

Programmet heter "Drömmen om det goda livet" och ingår i k-special. De två huvudsakliga upphovsmännen bakom det heter Ebbe Gilbe och Thomas Frantzén. Det handlar om Rügen. Programmet är banne mig genialt. Lite drömmande, poetiska och filosofiska dagboksanteckningar blandas med rena faktaupplysningar. Ebbe Gilbe läser ur dagboken och Anja Schmidt läser fakta. Båda läser gudomligt bra - på olika sätt. Men gemensamt för dem är den totalt klanderfria artikulationen. Kan man bli kär i en röst, så har jag nu blivit kär i Anja Schmidts röst. Vidare: fotot är utomordentligt vackert och musiken passar alldeles ypperligt in i sammanhanget. Mina ord räcker inte till för att hylla detta på ett rättvist sätt. Jag blir stum av fascination. Läs därför även detta - skrivet av den alltid pålitlige Leif Furhammar.

Varför heter programmet som det gör? Jo, det beskriver en utopi. Bättre än så här blir en dokumentärfilm aldrig, mina vänner!

Här har du en länk till det. (Knappt en timme.) Men den länken fungerar inte i all oändlighet. Passa på nu!

Naturen exploderar

Åkte en runda. Gick en runda. Tog denna bild:

Är det inte gulligt? Viva la gullviva!

Psykede-lika?

Jag tjafsade med mig själv i kommentarerna till den här posten. Ni kan avgöra själva:

Hole in my shoe

See Emily play

A whiter shade of pale

Tomorrow never knows

Tålamod... Alla utom "A whiter shade of pale" tar lååång tid att tanka hem.

ESC-rapport från sängen. 2

Äsch. Varför skriva om detta? Det är ju en pseudohändelse alltihop. Det finns så många andra som har åsikter om det. Det hela blir löjligt. Det enda som kan bli spännande är om alla östeuropeiska länder tar hem storkovan och lämnar de västeuropeiska bidragen bakom sig. Då kan det bli prat om ändring av reglerna...

ESC-rapport från sängen. 1

Hjälp! Jag har nyss lyssnat på Irlands bidrag. Jag trodde att botten var nådd redan innan, men den irländska sångerskan sjöng ju hemskt. Det här kan bli hur dåligt som helst.

En tradig lista - och så en lista i repris

Den här listan är ju så mesig och tråkig. "Imagine" är en av musikhistoriens mest överskattade låtar med en gymnasialt kvasifilosofisk text. "Bohemian rhapsody" är en pompös och svullen bit som håller på att spränga sönder sig själv inifrån. "Hey Jude" är en av Beatles' mest överskattade bitar. "Dancing queen" är ABsolut inte ABBA:s bästa bit. "Every breath you take" är tjatig som en vaggvisa. Etc. Jag kan hålla på länge med detta. Jag bara hänvisar till min lista.

Klubb och klubb...

Det här med herrklubbar... Det är ju skillnad på klubbar och klubbar. Jag är själv med i en liten s.k. machoklubb. Vad gör vi? Vi träffas kanske någon gång per år för att prata om bra böcker, filmer och skivor mest. Och så ser vi kanske en DVD av något slag. (En gång såg vi den makalösa matchen mellan John McEnroe och Björn Borg i Wimbledon 1980 - på DVD.) Och så äter vi något gott med lite folköl till. Om det blir tid över halkar vi in på aktuella politiska händelser, lite snack om vackra kvinnor och så blir det lite skvaller om kollegor. Ibland kan vi ha någon tävling som avslöjar hur pass "kulturella" vi är. Men det vi pratar om har ingen betydelse vare sig på det ekonomiska eller politiska planet. Vi sluter inga hemliga avtal - vilka de än vara månde. Vi pratar mest om saker som vi vet att våra "respektive" inte är särskilt intresserade av. Vi skonar dem helt enkelt från att vara med.

Om vi skall prata om det här, så rör det sig om en helt annan division. Inte vet jag vad de pratar om, men jag har svårt att tro att det är helt oskyldiga samtalsämnen. Det skulle inte förvåna mig om det handlar om aktier, fonder etc. Och i så fall är det ju något märkligt om kvinnor skall vara portförbjudna.

Ingen seriös lista

Fick syn på en lista över tidernas tio bästa producenter. "Experten" hade glömt(?) både Phil Spector och George Martin - för att nu bara nämna två han hade missat. Det är ungefär som att missa Jupiter och Uranus när man skall rabbla upp planeternas namn.

Sju låtar som förändrade mitt liv

Med anknytning till kommentaren på förra posten skriver jag nu följande.

Uppgiften är nästan omöjlig, men just därför kände jag mig tvungen att försöka. Men den här listan skulle nog ha sett annorlunda ut för 10 år sedan och den kommer kanske att gestalta sig på ett annat sätt om en månad. Så är det med personliga listor. You never can tell...

1. The Beatles: "She loves you"
Den ruskade om och man insåg plötsligt att ungdomen kunde ta sig ton. De hade långt hår med pannlugg! De skakade på huvudena och skrek "Yeah! Yeah! Yeah!" Oj, oj, oj - vart skulle detta leda?

2. The Ronettes: "Be my baby"
Vilken låt! Hur kunde Ronnie Bennett låta så förförisk? Hon var ju sexigheten personifierad. Vem utrustad med en femte lem kunde motstå henne?

3. The Rolling Stones: "(I can't get no) Satisfaction"
Killarna i klassen viskade, tisslade och tasslade på skolgården under rasten: "Den handlar om spermier". Otroligt snuskigt! Och Stones hade längre hår än Beatles och de struntade i kostym och slips. De klädde sig nästan som sluskar och rökte på gruppfoton. Föräldrar - lås in era tonårsflickor!

4. Bob Dylan: "Visions of Johanna"
Magi. Här fattade jag att Dylan var mästaren framför andra att få ord och musik att vävas samman till en enhet. Texten gör sig inte lika bra ensam - inte heller musiken. Men tillsammans - sammansvetsade - gjorde de underverk. Låten är inte sensationellt lång, men texten är ovanligt lång. Det mystiska, det surrealistiska, det drömska ingår här i en fantastiskt skön och suggestiv förening med det poetiska och repetitiva. Jag fattade aldrig vad texten egentligen betydde, men jag tror att jag fattade precis hur han kände sig.

5. Mothers of Invention: "Plastic people"
Första spåret på LP:n "Absolutely free" öppnade helt nya perspektiv för mig. Jag fattade plötsligt att rock och pop kunde vara roligt och att man kunde driva med allt och alla. Zappa och hans gäng drev inte bara med USA:s president, de drev med hela befolkningen. Dessutom såg de ut som hemlösa tiggare eller något liknande på gruppfotot. Makalöst coolt.

6. Procol Harum: "A whiter shade of pale"
Åter igen förenas det mystiska och det sköna. Om någon bit kan påstås vara den första psykedeliska biten, så kanske det var denna. Vem kan påstå sig begripa hela texten? Inte ens själva upphovsmännen till låten, tror jag. Men det som mest fascinerade mig var inslaget av klassisk musik. Att Bach kunde gå hand i hand med pop & rock var något nytt.

7. Leonard Cohen: "Famous blue raincoat"
Cohen fick mig att fatta, att stor konst kunde byggas med ganska enkla medel. Han var ingen stor kompositör, han var ingen virtuos på gitarren och inte heller var han någon Caruso. Men han kunde som en mästerlig novellist skapa en makalös stämning på blott några minuter. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den här biten har använts till många förspel som sedan lett till en viss kroppslig förening.

En onödig bok

Den här boken känns lika onödig som extra snö i Alperna.

Den är ett exempel på hur man med enkla trix kan koka soppa på en spik. De 101 sätten kunde lika gärna ha varit 80 eller 75 eller vad som helst. Men här drygar man ut det, så att hela boken blir på 128 sidor. Bokens väsentliga innehåll skulle lika väl ha kunnat publiceras som en längre artikel i t.ex. Illustrerad vetenskap.

Det är de gamla vanliga tipsen om fet fisk, kalcium, yoga, husdjur, promenader, musik, vatten, korsord, akupunktur, meditation, C-vitamin etc. etc. etc. i en salig blandning. Vi har läst allting innan på en massa olika ställen. Och så fyller man på med några "huvudbryn" och sudoku.

Men det som retar mig speciellt med den här boken är de gamla vanliga tradiga tipsen om minnesknep. Det har aldrig gått in i min skalle hur man skall komma ihåg minnesknepen, om du förstår vad jag menar. Låt oss utgå från denna lista:
1. Spett
2. Tå
3. Fe
4. Myra
5. Rem
6. Kex
7. Skjul
8. Råtta
9. Bio
10. Trio
"Du kan använda listan för att till exempel komma ihåg ett visst årtal. 1265 (året då Dante föddes) = Spett + Tå + Kex + Rem = Du tappar ett spett på din tå och den smulas sönder som ett kex, smulorna bildar ett porträtt av Dante. För att undvika fortsatta missöden binder du fast spettet med en rem." (s. 95)

Tillåt mig tvivla. Varför skulle smulorna bilda ett porträtt just av Dante? De kunde kanske lika gärna bilda ett porträtt av Cervantes? Eller Neil Armstrong? Eller Michael Jackson? Vem vet? Och vad skall jag då minnas? Att Michael Jackson vägde 65 kg när han var 12 år - eller vad? Förstår ni mig? Jag hävdar, att sådana minnesknep är värdelösa.

En Slas-bok

Han är en av de mest personliga författarna i detta land. Hans stil är väldigt särskild. Man kan ta nästan vilket stycke som helst ur hans fantastiska produktion och hävda: "Det måste vara Slas". En gudabenådad penna, skulle man kunna säga. Nu tror jag visserligen inte att Slas är troende, men det hindrar inte mig från att hävda: "Denna bok är klart läsvärd". På våra bibliotek återfinns den (Bonniers, 1984) sannolikt i en barn- och ungdomsavdelning bland böcker om etik. Det är rimligt. Det är en bok som lämpar sig för ungdomar som brottas med de stora frågorna om rätt och fel, synd och straff, skuld, avundsjuka m.m. Det är egentligen inte en bok om religion - utan just en bok om etik.

"Om nu en osynlig gud finns eller inte finns spelar liten roll.
Det nionde budet finns. Det är en av de regler som all mänsklig erfarenhet säger att vi i möjligaste mån måste följa ty annars förgriper vi oss på vår granne eller går i krig med våra grannländer." (s. 94) [Läs mera om nionde budet t.ex. här.]

Jag skulle kunna tänka mig att kyrkan använder denna bok som bredvidläsning för konfirmander. Den förtydligar krångliga saker så att de verkar enkla. Hur som helst: Slas är aldrig likgiltig. Om han inte hade blivit författare, så hade han kunnat bli t.ex. en fantastisk pedagog eller filosof.

Sjuklingen skriver

Frukta icke, ni som undrat var jag har tagit vägen. Nu är jag tillbaka på banan. Jag har varit på konferens och passade på att ta några kort. Här är ett:

Men snacka om dålig timing. Strax innan jag kom fram hade jag massor med nysningar och undrade om jag blivit allergisk mot något. På kvällen samma dag fick jag feberfrossa och måste bädda ner mig med t-shirt och strumpor på.

Usch, så ynklig man blir när man är sjuk. Och asocial... Jag ville bara vara i fred och inte prata med någon. Jag var fruktansvärt täppt i näsan och hade sprängande huvudvärk. Då blir man inte så vidare spirituell. Middagen fick jag lämna efter huvudrätten. Mina smaklökar verkade ha gått i ide och jag kunde inte uppskatta någonting. Dessutom blev det ett förskräckligt skrålande som min tinnitus inte pallade med. Synd. Därmed missade jag all dans som sedan avslutade kvällen. Och jag som brukar tycka mycket om att dansa - men helst med öronproppar i mina öron.

Nåväl, nu är jag hemma igen. Nu vidtar vård av sjuk man i hemmet. Det bästa av allt just nu är att det är lördag i morgon. Jag skall gå i morgonrock hela dagen - när jag inte ligger nedbäddad.

Återanvänt. 24

Den 31 mars 2005 skickade jag ett mejl till tre vänner. Det handlade om chefer och hjältar. Av självbevarelsedrift hoppar jag över stycket om chefer. Här följer alltså stycket om hjältar (fast det glider in på ämnet chefer i alla fall).

"Såg på TV att Janne Bylund och en norsk samlevnadsexpert skall ha någon sorts underhållning om pappor som vardagshjältar. Och visst har norrmannen rätt: Ola Skinnarmo är ingen hjälte. Han åker skidor till Nordpolen eller vad det nu är han gör. Men varför? Till vilken nytta? Vad är poängen? Det är ju redan gjort. Och vem hjälper han med det? Man kan fråga sig om inte äventyrare sådana som Skinnarmo egentligen är ömkliga typer som inte kan hävda sig på något annat sätt - utan måste göra något extra spektakulärt för att få sina namn förevigade på någon plakett eller hamna i Guinness rekordbok eller nå't. Nej, de verkliga hjältarna finns runt omkring oss, i vardagen. Tänk bara på alla ensamstående mammor som får vända på varenda krona för att få allting att gå ihop, mitt ibland blöjor, barnmatsburkar, tvätthögar, dammråttor etc. Får en sådan person ett åttasidigt färgbildsreportage i Aftonbladets söndagsbilaga? Å nä. Eller tänk på alla vanliga knegare som aldrig drömmer om att bli chefer eller ens någonsin funderar i de banorna. De är ofta så väl medvetna om sina egna förtjänster och tillkortakommanden att de inser att de egentligen har ett jobb som passar dem ganska väl. De flesta av oss inser att vi skulle bli katastrofer som chefer. Men så finns det alltid sådana figurer som inbillar sig att världen skulle bli mycket bättre om de vore t.ex. generalsekreterare i FN. Jag undrar bara: Var i all sin da'r hämtar vissa personer sitt oerhörda självförtroende ifrån?!?! Varför har de ingen självdistans?!?! Varför ser de inte sina egna begränsningar?!?!"

Återanvänt. 23

En gång i augusti 2004 skickade jag följande mejl till ett par vänner. Jag tycker det till stor del håller än.

"Så här uttryckte sig vår justititeminister [Bodström - min anm.] nyss:
- Ett förtroende är antingen hundra eller noll. Det är aldrig till hälften.
Är det verkligen så? Tillåt mig tvivla. Jag tycker att jag kan hysa ett förtroende på c:a 75 % till någon. Har jag alltså fel då?

Och Leif Silbersky, allas vår kändisadvokat, den humorbefriade präktigheten personifierad, mannen utan självdistans, den svenska juridikens Bror Duktig, som uttalar sig i alla möjliga och omöjliga sammanhang, håller sig med begrepp som ingen annan utom han själv begriper fullt ut. Han kör nu hela tiden med ett nytt mantra: 'Han är trovärdig, men är han tillförlitlig?' Alltid när han sitter i TV-soffan som juridisk expert kommer han dragandes med detta hårklyveri: trovärdig kontra tillförlitlig. Ingen fattar egentligen vad han menar - och ingen ifrågasätter honom.

Juridiska och kriminologiska förståsigpåare får alltid stå oemotsagda. Det kvittar vilken sakkunnig person som blir intervjuad. Det kan vara Jerzy Sarnecki, det kan vara Leif G. W. Persson, det kan vara vilken juridikkändis som helst. Ingen vågar käfta emot. Journalisterna sväljer allting med hull och hår. Varför?"

Borta men ändå nära

Äntligen! Äntligen har vi fått ett livstecken från sonen som har rest utomlands. Vi vinkade av honom - trots hans protester - i går morse och vi har inte fått kontakt med honom förrän nu. Klart man börjar undra... Han skall jobba i ett annat EU-land ett tag. Det känns ganska tryggt. På det sättet är det bra med EU. Det är då inte så krångligt att jobba i ett annat land - jämfört med att jobba i ett land utanför EU.

För övrigt är det mycket märkligt att jag som pappa tycker mig ha kommit honom mycket närmare nu när han har flyttat hemifrån.

En etisk fråga

Etik är lustigt ibland. Jag tänker så här: En och samma person kan
a) hålla med mig fullständigt om jag säger att Kants kategoriska imperativ är ett klokt och rimligt rättesnöre
- men samtidigt
b) tycka att frågan "Tänk om alla skulle göra likadant?" är absurd, verklighetsfrämmande och rentav fjantig.

Men - handen på hjärtat - är inte imperativet och "Tänk om..."-satsen egentligen två varianter av samma sak?

En Domnerus-platta

Ingen skivsamling är komplett utan att svensk jazz är representerad. Och om vi diskuterar svensk jazz, så kan vi inte komma undan Arne Domnerus. Han är definitivt en legend inom svensk jazzhistoria och om han hade varit född och uppvuxen i USA hade han kanske varit lika världsberömd som Glenn Miller eller Benny Goodman.

(Omslaget är som vanligt scannat och därmed icke komplett. Layout: Lasse Åberg.) Här på "Svarta får" från 1974 spelade han tillsammans med en annan, men yngre, legend inom svensk jazz: Rune Gustafsson (gitarr). Resultatet blev givetvis lysande. Bland låtarna på detta album kan jag nämna "En röd liten stuga", "Lite grann från ovan", "Grimasch om morgonen", "En fattig trubadur" och - den bedårande vackra - "Gammal fäbodpsalm".

Svensk jazz har mig veterligt gott rykte utomlands. Det är inte alls konstigt, om man t.ex. lyssnar på denna platta.

Say no more

En av tidernas bästa små sketcher ser du här. Snacka om besvärligt oönskat sällskap.

Världens bästa självbiografi

Det här är världens fräckaste, tuffaste och coolaste självbiografi. Med en oefterhärmlig stil berättade Miles sitt livs historia för Quincy Troupe. Den enda andra självbiografi som kommer i närheten när det gäller attityd är Charles Mingus'. Jag bloggade en gång tidigare så här om ett avsnitt ur denna här avbildade bok.

Det finns en fortsättning på den storyn. Under den pinsamma tillställningen med presidenten och de andra högdjuren fick Miles "spader", för att formulera det milt.

"Då vi gick sa jag till Cicely, [Hans dåvarande fru - min anm.] 'Ta aldrig mer med mig på nån sån här skit i hela ditt jävla liv och få mig att tycka synd om vita. Jag vill hellre att hjärtat pajar när jag gör nåt annat än att det ska paja när jag gör nåt så här jävla trist. Låt mig köra in i en buss med min Ferrari eller nåt.' Hon sa ingenting. Men man, jag ska aldrig glömma synen av hur hon grät då Ray [Charles - min anm.] lyssnade på alla dom blinda och döva ungarna från Ray Charles School i Florida när dom sjöng, och hur dom vita tittade på Cicely och försökte bestämma sig för om dom borde gråta eller låtsas eller nåt. När jag hade sett det, viskade jag till Cicely, 'Vi sticker härifrån så fort den här skiten är över. Du klarar den här sortens skit, jag gör det inte'." (s. 424)

Det citatet, mina vänner, säger en hel del om vilken typ av bok detta är. Det är rakt på utan inställsamma försköningar. Att vara likgiltig inför denna bok är inte rimligt. I så fall har man ingen själ.

Dagens irritationsobjekt X 2

1. Unga "män" eller snarare "mannagryn" som svänger likt blinda dårar med hög fart in på en korsande väg för att därefter genast svänga in lika fort på en parkeringsplats - och allt detta utan att blinka. Gissa om de har skärmmössa. Svar: Ja.

2. Taxichaufförer som står stilla med taxin och låter motorn vara på. Där står de och spyr ut avgaser helt i onödan. Eller måste de ha motorn i gång? Fryser de ihjäl annars? Fungerar inte radion annars? Måste de kunna göra blixtsnabba utryckningar? Extraknäcker de som ambulansförare med taxin som ambulans? Svara mig: Varför måste motorn vara på hela tiden?

Jag fattar inte

Jag fattar inte storheten hos Sophie Zelmani. I mina öron låter alla hennes bitar likadant och alla är de sömnpiller. De engagerar mig inte ett skvatt. Hon artikulerar dessutom dåligt och låter som om hon själv är sömnig.

Sista ordet?

Den uppmärksamme läsaren av denna blogg har kanske lagt märke till att jag lämnar en del kommentarer obesvarade. Det är inte av oartighet. Många anser ju, att man av ren artighet måste besvara varje kommentar. Där är jag av en annan åsikt. Jag kan tycka, att en kommentar är så intressant och tillräcklig i sig själv att den inte behöver kommenteras av mig.

Det där med att tvunget ha sista ordet är ingenting för mig. Jag kan mycket väl låta en kommentator få det.

Nedlagd blogg

Det är tragiskt när det går så här långt. Visserligen har jag aldrig någonsin lämnat någon kommentar på hennes blogg, jag har nästan aldrig läst någon av hennes bloggposter och jag tycker inte om hennes böcker och krönikor, men det får finnas gränser. Det är RUTTET att driva henne så långt att hon inte ser någon annan utväg än att sluta blogga.

Huliganer, neanderthalare, kriminella element och fega, intoleranta babianer får aldrig, aldrig, aldrig ta över kommandot.

Återanvänt. 22

En gång på sommaren 2003 skickade jag följande mejl (här nästan omärkligt redigerat) till ett par vänner.

"Idag var jag med familjen i [xxx] - ett semesterbesök som har blivit tradition. Mitt i allt vimmel lade jag märke till ett torgstånd där man sålde metallsmycken. Det var mest halsband, av många olika sorter och med ett flertal blandade utseenden. När jag hade granskat dem lite närmare började jag undra hur försäljerskan var funtad. Var hon schizofren - eller? Hon sålde, som om det vore den naturligaste sak i världen, astrologiska tecken, satanistsymboler och kristna smycken m.m. huller om buller. Jag hade god lust att fråga henne om hon egentligen var medveten om vad hon sålde, men jag lät bli. Det var hur som helst mycket smaklöst. (Om man förresten letar efter smaklösheter, så skall man studera torghandel!) Jag kanske överreagerar, men jag finner det klart stötande att blanda ihop oförenliga symboler på det sättet. Och det var störande för mig att så många människor var så intresserade av just det torgståndet.

Jag började tänka på folks förvirring. Är det inte så, att väldigt många människor numera är vilsna i tillvaron? Man har slutat tro på Gud och nu har man t.o.m. börjat tvivla på förnuftet. Vad skall man då tro på? Internet? Knappast rimligt. Det ser ut som om många människor kan byta tro lite hur som helst. Ena veckan New age, nästa vecka lite asatro, veckan därpå lite lagom dos satanism, därefter lite buddhism, sedan lite hinduism etc. Många människor verkar vara fruktansvärt osäkra. Och de kämpar förtvivlat för att inte bli bortglömda eller förbisedda. 'Hjälp! Om ingen lägger märke till mig?! Varför ska jag då leva?', tycks man tänka. 'Jag måste utmärka mig på något sätt - kvittar hur - bara någon lägger märke till mig! Kan jag bli stjärna i Big Brother eller nå'n annan dokusåpa? Jag måste ha en tatuering! Jag måste pierca mig! Men inte som alla andra! Jag måste avvika från alla andra! Hjälp!'

Folk verkar vara hysteriskt rädda för att vara vanliga och försvinna i den anonyma massan, men just i sina försök att vara ovanlig blir man vanlig! Folk förefaller vara allmänt förvirrade och ha tappat en massa illusioner. Folk tycks vara löjligt trendkänsliga.

Eller? Är jag ute och cyklar? Ser jag spöken mitt på ljusa dagen?"

Man väljer sina vänner

Rotade i gamla papper. Hittade ett citat. Jag måste dela med mig av det. Maria Küchen skrev så i "Själens rum i vardagen".

"Jag umgås bara med mina vänner. Tillsammans utgör de en vildvuxen bukett av olika slags människor. (...) Kanske har de egentligen bara en enda sak gemensam: De är snälla. Sluta slösa bort tid och liv på att umgås med människor som inte är snälla."

Just så. Det finns ingen anledning att umgås med människor som inte är snälla. Att man måste vistas i deras närhet ibland är en annan sak. Dessutom: de snälla människor som jag är vän med är också kloka, trevliga, sympatiska, belästa, nyfikna och ärliga personer. De elaka och onda människor som jag undviker är nästan alltid dumma, otrevliga, osympatiska, "studieblyga", ointresserade och falska personer. För mig hör det där ganska tydligt ihop. Men ibland råkar man ut för fruktansvärt smarta och otroligt belästa, men samtidigt slemmiga, malliga och odrägliga typer. Jag kanske diskuterar med dem, men jag umgås inte med dem.

Dagens P J Harvey

Kan inte låta bli... Hon är så säker och sjunger så himla bra! Läste någonstans att hon hade gjort något tillsammans med Nick Cave och Marianne Faithfull - det måste ha blivit hur bra som helst. Eller? Någon som vet?

Assar X

Jag sticker ut hakan med risk för knockout och hävdar, att det här är en genial bok:

Ulf Lundkvists berättelser om Nollberga är ungefär som seriernas svar på Sven Delblancs svit om Hedebyborna - fast om en annan bygd och i nutid - blandat med ett stänk Beckett och några skvättar bröderna Marx plus några kryddmått Buñuel. Ulf Lundkvist är en fantastisk mästare på att med bara en "strip" fånga en liten bit av Sanningen om Sverige. Han är dessutom otroligt proffsig på att knyta samman dessa "stripar" till en fungerande story. Vilka typer! Vilken smart humor! Vilka "fula" och samtidigt suveränt effektiva teckningar! Ett Assar-album kan säga mera om den svenska folksjälen än vad en handfull doktorsavhandlingar kan göra. På något märkligt sätt blir den absurda och surrealistiska handlingen ofta väldigt realistisk. Imponerande!

Pughs första

Den här plattan köpte jag när den kom ut - alltså 1969. Respekt, va?

(Omslaget är scannat och därmed ett urklipp.) Jag minns ungefär hur snacket gick. "Det är rockigt och popigt på samma gång - och han sjunger på svenska!" Pugh kompades av Georg "Jojje" Wadenius och Jan "Loffe" Karlsson. Det hela var mycket personligt och kändes hur nytt och originellt som helst, nästan sensationellt. Men vad var det egentligen? Var det "progg"? Fanns den etiketten redan? Ingen etikett kändes helt adekvat. Så'nt är kul - allt som sätter myror i huvudet på en recensent.

Frågan uppstår: Hur viktig var den här plattan för svensk musikhistoria? Hade Ulf Lundell blivit Ulf Lundell utan den? Hade någon annan gjort något liknande ungefär samtidigt om inte Pugh varit först? Spekulationer, hypotetiska frågor... Hur som helst måste denna vara en av de bästa svenska debutplattor som någonsin gjorts.

Tji ping - fortsättning

Varför är en del bloggare så fruktansvärt på hugget med att "pinga"? De verkar ju vara neurotiskt rädda för att bli bortglömda. Jag har antagligen en trogen läsekrets som tar sig hit oavsett om jag "pingar" eller inte. Det är gott nog åt mig. Om jag sedan har några hundra besök i veckan eller 30.000 eller vad som helst spelar mig nästan ingen roll alls. Men vad är de ute efter - dessa bloggare som påkallar uppmärksamhet stup i kvarten? Att bli kändisar? Varför? Kan någon förklara? Jag har ju en självpåtagen folkbildarroll (Skrev han blygsamt...), men vad har vissa andra för roll?

Heja JK!

Han är väldigt modig, JK. Det här finns det väl många som har en åsikt om, men det är få som vågar säga det högt. Ibland kan man ju undra hur krogvakter rekryteras - om det sker med någon sorts tvärtomlogik eller vad. Ibland kan man få för sig att ett kriminellt CV är bra. Ibland kan man tro, att det är misslyckade wannabepoliser som står där.

Älskar dig för evigt

Nu har jag äntligen sett den här filmen. Och jag håller med om den här recensionen. Manuset är knappast av Dostojevskijklass - men hur många manus är det? Det som imponerar på mig mest med denna film är de fyra viktigaste skådespelarnas proffsighet. Vi ser flera exempel på briljant skådespel. De starkaste scenerna är helt utan musik - och det brukar vara ett gott tecken.

Detta är en s.k. dogmafilm - men utan alltför mycket sjösjukeframkallande handkameraviftningar. Det är en gripande film, men den når inte upp till samma nivå som t.ex. "Breaking the waves" eller "Festen" - för att nu bara nämna två andra dogmafilmer.

Mentala krymplingar

Ett så'nt jävla tilltag, rent ut sagt. Så otroligt barnsligt och omoget och fjantigt. Dessutom ett vansinnigt egenmäktigt förfarande. Tänk om brandbilar och ambulanser hade behövt komma fram? Orden räcker inte till för att beskriva det förakt jag känner för de idioter som genomförde detta. Tvi vale!

Tji ping

Nu måste man tydligen "pinga" för att nya inlägg skall "poppa upp" i Bloggportalen. Jag gitter inte. Så himla viktigt känns det inte att synas och märkas. Jag är inte så internetkåt som många andra.

Jag hoppas att mina trogna läsare hittar hit ändå. Jag är inte ute efter att bli en bloggkändis. Det räcker gott för mig att få lite respons.

Ohly i Hultsfred

Trots krångel med ljudtekniken hörde nog alla vad Lars Ohly ville ha sagt.

Hans tal bjöd väl inte på några överraskningar, men det är ju inte heller av den anledningen man lyssnar på Första Maj-tal. Det var ungefär som väntat ett bra tal - bl.a. om Moderaternas otroligt vilseledande beteckning "Det nya arbetarpartiet".

Sverige nedrustas. Klasskillnaderna ökar. Det är fakta. "Du skall skämmas om du är arbetslös och fattig. Allt är ditt eget fel." Ungefär så resonerar regeringen. Solidaritet och jämlikhet känns väldigt - väldigt! - avlägset.

Det måste bli maktskifte senast 2010.