Inte stor i orden

Jag fattar inte var en del bloggare får sina STORA VIKTIGA ämnen ifrån. Varför skriver de om ruttenheten i EU, om islams fördärvlighet, om kärnkraftens välsignelse, om terrorism m.fl. stora och svårgreppade ämnen om och om igen i en aldrig sinande ström? Vad tror de sig kunna uppnå med sitt idoga bloggande om dessa ALLVARLIGA frågor? Tror de, att Reinfeldt, Wallström, Usama bin Ladin m.fl. sitter och lusläser varje deras ord och ändrar sina tankebanor och handlingar utifrån dem?

Varför bloggar då jag? Inte för att jag tror att jag kan ändra världshistoriens gång i alla fall. Jag håller mig till mera jordnära saker. Jag skriver mest för mitt eget och några andra bloggares nöjes skull! Och för de få men givande kommentarerna.

1001 filmer

Jag måste anmäla en del avvikande åsikter i förhållande till det här. Snobberi, börjar jag. Att ha med Buñuels "Guldåldern" i en lista över tidernas 13 bästa filmer är skrattretande fisförnämt. Och att ha med Orson Welles' "Citizen Kane" i samma lista är lika mesigt och förutsägbart som att påstå: "Efter torsdag brukar det bli fredag". Det är ju för tusan världens mest överskattade film. Och så har recensenten mage att påstå, att boken är inställsam - när han själv i vissa lägen är inställsam.

När han sedan längre ned skriver "de slugt sentimentala 'Breaking the waves' och 'Dancer in the dark'", så blir jag förbannad. Han insinuerar m.a.o. att Lars von Trier med slug beräkning gjorde dessa filmer sentimentala - för att tjäna mera pengar, kan tänka? Bullshit. Det är ett av de stora felen med många filmrecensenter: de föraktar det sentimentala. Jag misstänker ibland, att en hel del filmrecensenter aldrig har varit tokigt förälskade eller vansinnigt kära - inte heller fruktansvärt nere och deprimerade. Det är därför de inte kan hantera det sentimentala.

Men jag måste ge honom rätt om detta med kanon. Olika förståsgipåare utger sig ju för att kunna leverera Den Enda Perfekta Kanon. Så även jag ibland. Självklart är då att dessa listor blir olika. Men vissa saker borde man inte få missa. Viscontis "Döden i Venedig" är t.ex. värd en plats om det så bara är fotot som räknas.

Abdullah Ibrahim

Här svänger det bra - det påminner inte så lite om Paul Simons "The Rhythm of the Saints". En musiklärare jag var bekant med lånade den här plattan (från 1980) av mig och hans omdöme blev ungefär: "Det är inte så stilrent, men det är i alla fall en massa spelglädje".

Abdullah Ibrahim var tidigare berömd under namnet Dollar Brand och då var han känd/ökänd för ett väldigt hårt anslag på pianotangenterna. 1962 flyttade han från Sydafrika till Schweiz där han blev upptäckt av Duke Ellington. Övertalad av Duke åkte Dollar Brand till USA 1965 och han fick spela med Dukes orkester under flera konserter på ostkusten - en stor ära. På plattan här var han närmast en sorts multiinstrumentalist - han spelade keyboard, sopransax och congas med samma goda humör.

Jag såg en TV-dokumentär om honom för något år sedan. Han gjorde ett mycket sympatiskt intryck på mig. Kanske berodde det delvis på att han är djupt religiös. Det tilltalar mig långt mycket mera än när artister av olika slag påstår sig vara ateister eller humanister eller new ageare eller vad de nu vill använda som etikett.

Här har du slutligen en intressant recension av en annan platta - en recension där man hänvisar till detta speciella album.

Ack Värmeland du sköna dear old Stockholm

Känns den igen? Inte är det så långt från Värmland till Stockholm...

Deee-Lite look alike

Sångerskan i Deee-Lite - här med "Groove is in the heart" - visst är hon lik kvinnan som gör reklam för vissa fotoautomater? För övrigt är den här videon så flummig att man skulle nästan kunna tro att den är från Woodstockfestivalen 1969 - men den är från 1990. Hur som helst - hon rör sig snyggt till musiken.

A Clockwork Orange

Jag fortsatte. Medan jag strök vuxenkläderna såg jag den här:

Detta måste vara den bästa dystopi jag har sett. Det ruggiga är i hur pass hög grad Kubrick hade rätt. Våldsbenägna ungdomsgäng med egna nyglosor m.m. är ett inte helt obekant fenomen. Givetvis måste en stor del av äran gå till författaren bakom boken - Anthony Burgess. Men även fotografen John Alcott lyfter den här filmen till unika höjder. Det finns egentligen bara en sak som stör mig med den här filmen: att skådespelaren Patrick Magee (i rollen som den misshandlade författaren med den våldtagna frun) spelar över.

Nå, det här är en av alla tiders bästa filmer - av anledningar som jag redan har kommit in på. Den innehåller dessutom en av filmhistoriens bästa soundtrack - med en sällsynt känsla för timing och kombination ljud+bild. Något av det mest uppseendeväckande i den vägen är bilderna på marscherande nazister, krigsscener m.m. - till musik ur Beethovens nionde symfoni, fjärde satsen ("An die Freude"). (Det är f.ö. ett skumt stycke musik... Det har varit favoritstycke för - om jag nu minns rätt - inte bara Hitler utan även Stalin och Mao Zedong. Och så skall det fungera som en sorts signaturmelodi för EU...)

Betyget kan bara bli ett: en femma (på en femgradig skala).

Amarcord

Nu stryker jag igen. Den här gången gäller det handdukar, örngott, näsdukar, löpare, dukar och annat - som inte är kläder men ändå skall strykas. Dags alltså för en film igen. Mitt förhållande till Fellini är lite kluvet. "La strada" tycker jag är en av historiens bästa filmer och "Det ljuva livet" går sannerligen inte av för hackor. Men flera Fellinifilmer har jag svårt för. Det blir gärna lite för mycket av allting. Det är som om han tog sig vatten över huvudet, det spretar åt för många olika håll och manuset verkar nästan vara skrivet av ett vuxet "bokstavsbarn". Kameran fladdrar hit och dit, det är åkningar och panoreringar och zoomningar in och ut, det är musik och prat och ljud hela tiden. Det är massvis med masscener och man lär nästan inte känna en enda person på djupet. Människorna verkar klättra på väggarna och allting blir en salig röra.

Men när det gäller "Amarcord" kan jag på något konstigt sätt stå ut med kaoset och det beror nog på det goda humör som genomsyrar filmen. Fellini visar sin barndoms människogalleri och säger: "Titta, så löjliga och samtidigt tragiska vi människor egentligen är med alla våra krumsprång, fel och brister. Men jag gillar er i alla fall". "Amarcord" är delvis som ett möte mellan Beckett och Åsa-Nisse - på italienska.

Att ge den betyget 7,8 på en tiogradig skala känns adekvat. Mästerskapet lyser igenom både här och där, men för att den här filmen skulle ha fått en tia krävs det mera djupgående karaktärsskildring.

MM igen

Mera nostalgi! Här har en ryss gjort ett smakfullt bildspel om en amerikanska jag aldrig kan glömma. Har det någonsin funnits en vackrare kvinna - eller så gåtfull?

Saknade

Kom tillbaka, The Mo! Vad hände? Varför lade ni av? Den här videon är ju ett litet mästerverk - till en mästerlig melodi med en mycket bra text. Och så Kris Le Mans... Vilken vacker röst!

Homeward bound - utan Simon & Garfunkel

Nostalgi: Den här boken (även utgiven med titeln "Den otroliga vandringen") hittade jag i hyllan nyss. På det s.k. smutsbladet före titelbladet har jag skrivit att boken var en födelsedagspresent. Min far köpte den till mig när jag fyllde tio år. Jag minns att jag gillade den.

Sådant får mig ibland att börja undra. Hade jag blivit en annan person om jag inte hade fått och läst den här boken? Hade jag blivit sportig om jag i stället hade fått en fotboll? Hade jag blivit mera musikalisk om jag i stället hade fått ett munspel? Etc. Tja, vad vet man? Det hade krävt flera långtidsstudier för att kunna dra några någorlunda intressanta slutsatser. Men långtidsstudier är mycket sällsynta och svåra att genomföra - av naturliga skäl.

En sak vet jag i alla fall. Boken blev sedan filmad. Jag såg filmen för ett par år sedan och den var inte så tokig - om man jämför med andra filmer i den här genren: talande djur med antropomorfa drag.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 10

På biblioteket i staden där jag bor ser jag ibland en man sitta och läsa tidningar vid ett bord. Bordet är egentligen avsett för fyra personer, men han sprider sina prylar och pinaler runt omkring sig, så att det blir omöjligt för någon annan att få plats vid samma bord. Skulle någon be honom packa ihop sina grejer så att andra också får plats, så skulle han antagligen bli förbannad. Jag vet inte riktigt vad man skall kalla ett sådant beteende. Antingen asocialt eller antisocialt. En del människor har väldigt dålig koll på andras eventuella behov och önskningar. De lever liksom i en bubbla och vill inte att någon skall sticka hål på den.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 9

Vuxna människor som bär vita strumpor och går omkring i tunna sandaler - i det här höstrusket. Hur tänkte de då? Tänkte de så här?:

- Jag älskar att skita ner vita strumpor och jag älskar att bli blöt om fötterna och jag älskar att frysa om fötterna!

Före stormen

Jag tänker inte stå handfallen om stormen kommer. Nu har jag plockat fram pannlampa, ficklampa, tändstickor, stormkök, T-röd, värmeljus, stearinljus och kylväskor. Inte skall vi vimsa omkring i mörker och inte skall vi få maten förstörd om kyl och frys blir strömlösa.

Bra föredrag

I dag höll jag ett föredrag helt utan manus. Inte ens en liten fusklapp hade jag. Och jag använde inget som helst hjälpmedel. Ingen overhead, inget blädderblock, ingen whiteboard, ingen Power Point-presentation. Så vill jag ha det. Det är själva innehållet, rösten, kroppsspråket och minspelet som skall bära hela föredraget. Man skall som talare bildligt talat kunna stå där helt naken. Allt det där andra är fusk.

Jag har sett och hört så många kassa Power Point-presentationer, så jag är beredd att misstänka detta: Om föredraget kräver Power Point för att kunna fånga någon uppmärksamhet, så är föredraget i sig bättre glömt.

De tveklöst bästa föredrag jag har hört - i hela mitt liv - var sådana där föredragshållarna inte använde något som helst hjälpmedel och inte heller hade det minsta lilla stöd för minnet.

50 major film-makers

Det här är en sådan där bok som man kan känna sig lite mallig över att äga. En sådan bok som inte finns i vartenda svenskt hem. En bok som sticker ut lite. Om jag minns rätt, så köpte jag den medan jag jobbade i bokhandel.

Den kom ut 1975, så den kan av begripliga skäl inte behandla sådana makalösa filmer som t.ex. "Pulp fiction" och "Breaking the waves". Men tro mig, den tar upp många andra intressanta filmer till behandling.

Peter Cowie var upphovsmannen och här möter vi flera av mina favoritregissörer: Antonioni, Fellini, Kubrick, Kurosawa, Pasolini, Polanski och Tati. Filmer som nämns är t.ex. "The passenger", "Amarcord", "A Clockwork Orange", "The Magnificent Seven", "Il Decamerone", "Chinatown" och "Trafic" - mästerverk allihop. Givetvis förekommer även andra kända regissörer som är självskrivna i en sådan här samling: Bergman, Buñuel, Forman, Hitchcock, Penn, Truffaut och Welles - för att nämna några. De tillhör dock inte mina favoriter, eftersom de enligt min mening har varit så ojämna och levererat lite väl många likgiltiga filmer. Sedan kan man fundera över varför vissa regissörer förbigås med tystnad. John Ford är en av dem som saknas!

En ny upplaga av den här boken vore väldigt välkommen. Då skulle vissa regissörer åka ut till glömskans land och vissa andra skulle definitivt in i minnets kammare. Låt mig bara nämna tre (utöver John Ford) som måste in - för att börja någonstans: Herzog, Scola och von Trier.

Vippande stol

Moderaten på jobbet satt i dag i lunchrummet, vippande stol. Han kände sig väl ungdomlig, kan jag tänka. Jag kommenterade det inte. Men om jag hade suttit och vippat stol, så hade han garanterat fällt någon syrlig kommentar om ett så'nt ouppfostrat beteende. Sådana är de - moderaterna. Det de tillåter sig själva att göra vill de helst förbjuda andra att göra. De vill alltid känna sig positivt särbehandlade.

Hjälpsamme herrn

Iakttagelse genom fönstret / konkret exempel ur vardagen: en människa som jag inte tycker om var i nöd och behövde hjälp. Skulle jag a) rycka ut eller b) låtsas som det regnar och inte göra någonting? Jag valde a). Så tycker jag man skall göra: Man skall hjälpa folk som behöver hjälp - oavsett om de är ens vänner eller inte.

Det tycker visst inte moderater.

Upptäckt

Upptäckte en blogg via en annan blogg. Läste några poster. Det avgjorde saken. Jag länkar numera ständigt till "En liten tant".

Fyra tunnlann bedor om dan

"Peps" är en ikon i svensk musikhistoria. Vem känner inte till honom? Jag såg och hörde honom första gången live i "mitt" läroverks aula antingen i slutet av 60-talet eller början av år 1970. Jag kan nästan återkalla i minnet hur han sjöng "Got my mojo working". Jag var ung och oskyldig och anade något snuskigt mellan raderna.

Det har hunnits plocka många sockerbetor sedan dess. Den här plattan köpte jag när jag läste på högskola. Bandet hette "Pelleperssons kapell" och mig veterligt var detta det enda album som gavs ut av det bandet. Skivan spelades in i maj och juni 1977 med den här sättningen - förutom Peps: Bertil Pettersson (gitarr, perkussion), Roland Keijser (klarinett, sopransax, tenorsax, flöjt), Brynn Settels (orgel, piano, perkussion), Lars Allan Lindqvist (giga, sång), Rolf Alm (dragspel), Per Odeltorp (bas) och Bosse Skoglund (trummor, marimba, perkussion, blockflöjt).

Du milde så det svänger gott! "Nie bitar på skånska" i reggaetakt och med en massa humor. "Auktionsvisa" handlar om en auktion på "redit bonnavis"; "Strejkvisa" börjar med "I Malmö stad pågår strejk, kille ville vittom bom" och kretsar kring kommunalarbetarstrejken där i augusti 1908. "Bedevisa" skildrar en betplockares vedermödor: det går liksom inte att leva upp till "Får du bara en grep o hacka så tar du fyra tunnlann bedor om dan!".

Jag tror Fritiof Nilsson Piraten skulle ha gillat den här plattan. Det får vi inte veta, ty han dog 1972. Jag vet i alla fall att jag tycker mycket bra om den. En kul grej så där lite vid sidan om är att den innehåller översättningar av vissa skånska ord - en del på så "bre" skånska att jag inte kände till dem tidigare. Visste du t.ex. att valkeflaga betyder tvättbräda?

Änglavakt

Ett otroligt ögonblick: jag körde in mot sta'n när tre rådjur korsade min väg. Jag var ett par decimeter från att krocka med det sista av dem. Till saken hör att jag hade mötande trafik. De två första rådjuren måste på något märkligt sätt ha "saxat" mellan bilarna och undgått döden med nöd och näppe.

Kan rådjur ha änglavakt? Jag kom att tänka på scenen i "Pulp fiction" där Vincent (John Travolta) och Jules (Samuel L. Jackson) rimligen skulle ha varit döda flera gånger om - "divine intervention"!

En varm röst

I dag ringde jag upp ett statligt verk och fick tala med en kvinnlig tjänsteman där. Oj, vilken röst hon hade! Hon var perfekt för uppdraget att tala i telefon med frågvisa människor. Det lät på henne som om hon tyckte det var väldigt trevligt att just jag ringde - trots att hon inte hade en aning om vem jag var. Jag tänkte på detta med röster och hur mycket de betyder i kontakten mellan människor.

Vissa personer borde, därför att de har hemska röster, förbjudas att t.ex. tala i telefon med folk. Vissa röster är fruktansvärda att lyssna på. Jag får ångest, det kryper i skinnet, jag vill ut. Tänk dig att lyssna på en hel CD-bok med en inläsare som har en röst som påminner om en koncentrationslägervakts nollställda, mekaniska fram-krystanden av läten - usch! Den här kvinnan jag talade med ville man bli närmare bekant med. Hon hade en gudomligt varm och mänsklig röst. Hon lyssnade länge och bra. Hon tog sig tid. Det verkar f.ö. vara en sällsynt konstart nuförtiden: att lyssna ordentligt. Jag sade faktiskt till henne, att det var väldigt trevligt att prata med henne - och det verkade hon vara tacksam för.

Moderatanarkistlibertintrotsig

På den där festen jag skrev om tidigare fanns det även med en moderat kollega som jag också bloggat om tidigare. Festen hölls delvis till en viss persons ära. När denne person höll ett litet tacktal satt moderaten och såg uttråkad ut. Moderaten har vissa karaktärsdrag som påminner om en libertin och en anarkist och någon allmänt trotsig person. När han satt där på festen och så demonstrativt visade hur obekväm han kände sig med situationen, så visade han exempel på ett väldigt otrevligt och ohyfsat uppförande. Hans minspel och kroppshållning visade väldigt tydligt vad han tyckte. Jag tänkte: "Har han inte fått någon vanlig uppfostran? Har han aldrig fått lära sig att man inte beter sig på det sättet?". Jag tänkte också: "Det är egentligen inget att förvåna sig över. Han är ju moderat. Moderater är otrevliga.".

Slutläst

Det finns en blogg som jag brukar kolla regelbundet, så gott som dagligen. Bloggaren är väldigt produktiv och har ett bra flyt i språket, med en hel del "jävlar anamma". Ibland kan jag hålla med, men för det mesta tycker jag i princip tvärtom. Jag har kunnat finna det ganska uppfriskande att läsa vissa poster. Men nu står jag inte ut längre. Jag skall aldrig mera besöka den bloggen, tror jag. Jag blir bara på dåligt humör då.

Bloggaren bara klagar och klagar. Han ser fel överallt. Han verkar dessutom en aning paranoid. Han verkar inte kunna andas om han inte hela tiden får klanka ned på olika personer - ty han går just ofta till personangrepp. Eller dömer han ut t.ex. hela folkgrupper eller alla utövare av en viss religion. Det är liksom aldrig riktigt bra någonting någonstans någon enda gång. Det måste vara jobbigt att leva ett sådant liv där man aldrig kan hitta något att bli jublande glad över.

Nu får det vara nog. Jag har slösat tillräckligt med tid på att läsa den bloggen.

Vackra munnar

Ibland blir jag fascinerad av kvinnomunnar. Att de kan se så olika ut och ändå vara vackra. Känner ni igen dessa läppar? Ägarna är dessa: Marilyn Monroe, Scarlett Johansson, Andie MacDowell, Tuva Novotny, Kristin Scott Thomas och Angelina Jolie.

123 4
5
6
Den som först prickar in alla sex rätt får en slängkyss genom cyberrymden.

Dancer in the dark

Jag har strukit i timtal i dag. Det var läge för en film. Jag rotade bland våra gamla VHS-band och valde den här filmen:

Jag kan inte låta bli att tycka så: Lars von Trier är ett geni. Jag insåg hans storhet när jag hade sett "Breaking the waves". Efter det har jag sedan fallit för "Riket", "Idioterna" och "Dogville". "Dancer in the dark" blev en favoritrulle redan efter första titten. Jag kan i normala fall tycka det är jobbigt med handkamera, men när det gäller von Triers filmer bekommer det mig inte lika starkt.

Hans filmer är inte lättsmälta. Det är inga "drive in"-filmer, snabbt ituggade och snabbt glömda. Nej, det här är filmer som ruskar om och berör. Jag har gråtit mycket till hans filmer. Trier har i en intervju i danska tågtidningen "Ud & Se" sagt - i min översättning: "Jag är mycket moralisk. Ett förtryckt folk har alltid rätt." Och han vill gärna göra som Brecht - försöka göra publiken mera medveten. Den som letar efter ren underhållning får gå någon annanstans. Och nuförtiden verkar sådant dra ner betyg på t.ex. filmer. En film som mera får dig att börja ifrågasätta grundvalarna i ditt liv, mera än att ge dig en stunds verklighetsflykt, verkar vara dömd att icke kunna få högsta betyg.

Lars von Triers idé om en "Guldhjärta"-trilogi var fullständigt briljant. (Läs gärna om "Guldhjärta" här.) Dock tycker jag, att "Idioterna" inte håller måttet i jämförelse med de andra två. Visserligen var manuset till "Idioterna" makalöst kul i all sin skruvade stomme, men "Guldhjärta"-temat försvinner nästan.

I både "Breaking the waves" och "Dancer in the dark" är hänvisningarna till sagan om den självuppoffrande flickan glasklara. Det blir samhällskritik. Ty var hamnar dessa sköra, altruistiska och givmilda typer som inte riktigt passar in i samhället? Bess och Selma är båda en sorts outsiders som många tittar snett på eller betraktar som lite väl udda, ja, kanske t.o.m. en aning bakom flötet. Vissa elaka och onda människor utnyttjar Guldhjärtas godhet för egen vinnings skull. Förr eller senare går Guldhjärta under. Så kallt och hårt är samhället inrättat.

Lars von Trier ställer de tuffa frågorna. Han håller inte på med trams och flams. Här är det allvar - på liv och död. Det är inte alla gånger han levererar klockrena svar, men under tiden som du ser hans filmer är du med om magnifika stunder i filmens historia. Han vågar ta ut svängarna, han tar nya grepp, han ser nya infallsvinklar, han är inte rädd för någon.

Betyget på den här? En femma.

Egen domare

Den uppmärksamme läsaren märker att jag har tagit bort posten "Jag - kriminell?". Lite självkritik måste man ha. Den posten blev inte så lyckad. Den bidrog inte till att minska någon förvirring. Den snarare ökade förvirringen. Jag refuserade alltså mig själv. Så'n e' ja'.

Efter festen

Nyss kom jag hem från en fest som hette duga. Vi blev bjudna på massor med grekisk mat. Jag backade en gång och lassade i mig av grillspett, keftedes, tsatsiki, fetaost, potatisklyftor, vitlöksbröd och lite annat smått och gott. Till detta drack vi rödvin och starköl. Njutning... Alla var på gott humör och alla trivdes.

När sedan alla hade druckit kaffe blev det chans till dans. Och som vi dansade! Nästan alla var uppe på dansgolvet minst en gång. Bandet spelade mestadels 60-talsmusik - säkra kort av Chuck Berry, Beatles, Stones, Animals m.fl.

Själv dansade jag mig genomsvettig, i någon sorts fristildans. Jag påminde nog en del om John Travolta i "Pulp fiction". Det är så vansinningt kul att dansa när många andra är med på noterna. Dans gör det dessutom väldigt naturligt att hålla om och röra vid personer som man tycker mycket om. En fest utan dans är knappt en riktig fest.

Djupsinnigt - på tvärtomspråket

Finns det inget lämpligt kalkonpris han kan få? Borde det inte t.o.m. vara straffbart att skriva så kassa texter? Skall han aldrig bli vuxen? Har han inte skaffat några postpubertala erfarenheter som han kan delge oss? Ständigt dessa infantila, juvenila, puerila och mesiga texter. Jag tog fram ett exempel, men jag hade nog lika gärna kunnat plocka fram vilken text som helst ur hans samling. Det är ju väl att alla tjalalala och heyheyhey och nanana m.m. står utskrivna, så att vi inte missar något väsentligt.

Don Shirley Trios "Water Boy"

Ett mycket speciellt album. Det kan mycket väl ha varit den här plattan (från 1968?) som fick mig intresserad av jazz för resten av mitt liv. Kunde jazz låta så här? Ja men, då så - tänkte jag nog. Här är hemsidan, men det var länge sedan den blev uppdaterad. Dock gäller ju fortfarande alla fakta om hans uppväxt, första offentliga uppträdandet (vid tre års ålder!) m.m. Den här länken visar - i jämförelse - att allmusic inte är särskilt vass när det gäller jazz.

"Water Boy" är en samling med folkmusik, framförd av en trio med en ganska originell sättning: flygel, (stå-)bas och cello. Don Shirley influerades av Odetta att omvandla gamla folkmelodier till dramatiska små stycken. Titelmelodin bygger på en klassisk fängelsesång, "In a Moorish marketplace" förflyttar dig i tid och rum, "The man I love" är bättre än vad Gershwin kunnat drömma om, "Adieu Madraz" är ett västindiskt "örhänge" o.s.v.

Det är ett trolleri att denna trio kunde åstadkomma så stark och rörande musik. Det fullständigt pulserar av liv och känslor. Och inte en enda sekund saknar man trummor. Rytmen och taktkänslan finns där ändå. Det här är triomusik när den är som bäst.

Vanlig medelmåttig snubbe

Här kommer i alla fall låten - här med ett bildspel. Originalvideon verkar vara omöjlig att nå på nätet.

Träffsäkert verktyg - hm...

När jag sökte i Videoronk efter Joe Walsh och "Ordinary average guy" så dök det här upp som en träff. Tänk vad tekniken är underbar, tänk vad tekniken är fin.

Sonjas godhet

Betyget är givet: en stark femma på en femgradig skala. Jag blir nästan helt mållös. Den här är så himla bra att jag bara måste äga den. Snart kommer jag att skriva önskelista för Fars dag, min födelsedag och julafton. En samlad önskelista - där denna bok kommer att hamna ensam som bok. Sedan kommer jag självklart att önska mig andra presenter under någon av de nämnda dagarna. Men jag kommer inte att önska mig någon annan bok. Det räcker med denna den här gången.

Owe Wikström måste vara allmänt känd vid det här laget och hans mest kända bok är förmodligen "Långsamhetens lov". Jag har haft förmånen att lyssna till ett föredrag han höll. Det var garanterat ett långt "Hallelujah moment". Det enda sättet jag kan ge den här boken någon rättvis bild är genom att citera några bitar.

"Det helt nödvändiga engagemanget för globala frågor, ekologiska problem, regnskogar eller ozonlager - gärna långt borta - korresponderar inte alltid med ett lika starkt intresse av att se och hjälpa vanliga ledsna människor i ens omedelbara närhet." (s. 41f)

"Att säga till en ensamstående trebarnsmamma som knappt hinner borsta tänderna på morgonen 'ta det lugnt, drick en cappuccino, ta time-out eller åk till Provence' blir ren cynism." (s. 51)

"För mig blev Sonja Marmeladova viktig därför att hon bildade en motpol till den egocentriske och självupptagne Raskolnikov." [I Dostojevskijs "Brott och straff" - min anm.] (s. 121f)

"Raskolnikovs och Sonjas historia ter sig fjärran från allt tal om enkla lösningar på livsproblem." (s. 217)

Knip

Käcka övningar att göra varje dag! Morot: att slippa använda blöja som gammal.

Anarki för moderater

Att de nya moderaterna inte är särskilt nya förvånar mig inte ett dugg. Jag har aldrig inbillat mig att Reinfeldt med anhang skulle föra någon sorts arbetarvänlig politik. "Det nya arbetarpartiet" skall tolkas så, att "Nu tar vi i med hårdhandskarna mot alla som inte är i arbete". Man menar helt enkelt att arbetslösa människor själva har valt att gå arbetslösa och därmed parasitera på samhället.

Moderater anser sig stå över alla andra. Så har det alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. De ser ner på vanligt folk - som de anser vara vulgära, simpla, lågintelligenta, lögnaktiga, lata och tärande myglare, smitare och fifflare. Moderater anser sig ha rätten att åka gräddfil genom livets alla skiften. De skall alltid ha förtur till allting. Ty de är ju enligt sig själva störst, bäst och vackrast. De anser sig stå över vanliga lagar och regler - sådant är bara till för den simpla massan, pöbeln, packet, slöddret.

Detta har visat sig tydligare sedan vi fick den nya regeringen. Mina värsta farhågor har besannats. Jag har fått vatten på min kvarn. De väldigt lätt räknade moderater som jag tidigare ansåg vara någorlunda trevliga (kanske 3-5 st. - beroende på var man drar gränsen) betraktar jag nu med andra ögon. Jag kan nog aldrig mera se någonting trevligt hos en moderat.

Här har du en alldeles lysande artikel om moderaternas vilda västern.

Malliga personer - en följetong. 7

I dag råkade jag ut för en mallig ung kvinnlig kursledare. Hennes mallighet berodde kanske på osäkerhet, men jag tror knappt det. Jag tror snarare, att hon tyckte kursdeltagarna hade en underlägsen intelligens. Hon blev ungefär lika irriterad varje gång någon ställde en berättigad fråga. Hon hade en attityd som var väldigt överlägsen. Hennes minspel sade: "Förstår ni detta? Hänger ni med här nu - ni med era hönshjärnor? Har det gått in? Är ni vakna?". Mycket irriterande. Malliga små nippertippor skall inte vara kursledare.

Bort från bidragssamhället?

Säkrast att länka till den här artikeln innan den försvinner någonstans. Snacka om att sparka på dem som redan ligger. "Med 65 procent blir man ju tvungen att gå till socialen för att få det att gå ihop. Och det var väl bidragen den här regeringen ville bort ifrån?" och "(...) när man själv är i den här situationen inser man att det faktiskt är ganska tufft."

Är du nöjd nu och sover gott om nätterna, Fredrik?
Så här stavas empati: e-m-p-a-t-i.
Så här stavas medkänsla: m-e-d-k-ä-n-s-l-a.
Så här stavas medmänsklighet: m-e-d-m-ä-n-s-k-l-i-g-h-e-t.
Så här stavas omtanke: o-m-t-a-n-k-e.
Så här stavas inlevelseförmåga: i-n-l-e-v-e-l-s-e-f-ö-r-m-å-g-a.
Så här stavas moderat: e-g-o.

Var landade tefatet?

Som en rullande sten

Man kan tycka, att det är märkligt att den här gruppen inte spelade in den här låten tidigare. Här är den i alla fall - en hyfsat bra video till en hyfsat bra cover på en hyfsat bra låt - här framförd av en hyfsat bra rockgrupp - skriven av en hyfsat bra singer/songwriter. (Dagens underdrift...)

Tillbakalutad bagare - i luften?

En så'n där märklig låt som bara fastnar - även om man försöker värja sig. Ingen begriper texten och ingen vet vad videon har med saken att göra. Men det är något nästan magiskt med låten. Den sitter som en smäck.

Pamuk inte obekant

Den här boken köpte jag redan den 27 december 1996. Jag är alltså inte helt obekant med för-fattaren i fråga. Men: den här boken kunde jag lika gärna haft oläst. Den berörde mig nästan inte ett endaste smack. 410 sidor likgiltighet. Det är som så många gånger annars när det gäller Nobelpriset i litteratur: jag fattar inte det fina i kråk-sången.

I den här boken har jag bara gjort en enda understrykning. Om det hade varit en riktigt bra bok i mina ögon, så hade det vimlat av understrykningar. Nå, här är den: "(...) om lycka är detsamma som att människan medvetet lever det liv hon önskar, i så fall var han lycklig." (s. 121) Inte världens snyggaste meningsbyggnad, men ändå en ganska hyfsad formulering. För övrigt är den här boken bättre glömd, om ni frågar mig.

Rörande Röör

Medan jag åt kvällsmaten såg jag slutet på kvällens avsnitt av Skärgårdsdoktorn. Gunilla Röör hade en viktig roll. Ah, jag tycker mycket om henne. Hon är inte fantastiskt bildskön, men oj vad jag tycker om hennes utseende i alla fall. Om jag skulle råka på henne av en slump, så skulle jag antagligen ge henne en kindpuss "baföratt" hon är hon.

Det ser ut som att solen går ned

I dag har jag varit Bror Duktig: jag har lagat frukost, handlat, tvättat, diskat, dammtorkat, dammsugit, golvsvabbat och sedan lagat god mat. Jag var så illa tvungen. Hustrun är sjuk och ligger däckad. Innan jag lagade maten kände jag, att jag bara måste ut och andas frisk luft. Så jag stack iväg och gick en runda alldeles för mig själv. Folk som såg mig kanske tyckte det var misstänkt. Det är ju nästan suspekt att vara ensam. "Har han självmordstankar?" kanske någon tänkte när jag stod där för mig själv längst ute på en badbrygga och bara tittade på den snygga utsikten. När jag åter igen satte mig i bilen körde jag mot solnedgången. Jag blev lite fascinerad av molnen, stannade bilen och tog det här kortet: Varför finns det inte flera bra pop-/rocktexter om solnedgångar? Den här är den bästa jag kommer på i en hast.

De rika lever sitt liv. 3

Henning Mankell har i någon intervju sagt att han inte ser något problem i att vara rik och socialist. Han placerar ju pengarna bättre än rika moderater, tycks han ha påstått. Men tänk om även han har skatteplanerat - liksom kanske Guillou och Marklund? Vad vet man? Och Bill Gates, då?

Nej, jag tror att själva rikedomen gör de rika egendomliga. Så länge de har snuskigt gott om pengar, så kan rika socialister tala flott om att dela med sig till höger och vänster (och kanske samtidigt gömma undan pengar till egna behov någonstans där ingen annan hittar pengarna). Men om affärerna går dåligt - eller om deras böcker inte alls säljer så bra som de hade hoppats - ja, då blir det säkert annat ljud i skällan. Då är det väl inte längre så noga med de stiliga idealen. Man är ju sig själv närmast, som det heter.

De rika lever sitt liv. De dyrkar nog Mammon allihop - antingen helt öppet eller i smyg. Om de blir gamla och fattiga och skröpliga och måste ha daglig vård och omsorg, så kan de ju fundera på om de placerade pengarna bra eller inte medan de var friska, raska och rika. Om de då inte har råd med en bra vård - kanske därför att en moderat regering har gjort den hutlöst dyr - så kan de kanske äntligen leva sig in i hur det kan vara att leva som fattig... It serves them right.

Lika som bär

Poppy?
Liza?

De rika lever sitt liv. 2

Bra skrivet, Liza! Det är bara att hålla med om detta.

De rika lever sitt liv. 1

Det är inte varje gång jag håller med hans högvördighet Guillou, men i det här fallet måste jag göra det. Ibland brukar mina vänner och jag använda uttrycket "De rika lever sitt liv". Det känns väldigt relevant i det här sammanhanget.

Jag kan ibland ha lika svårt att förstå mig på rika som att försöka förstå en vandrande pinne eller en eau de cologne eller en pizzakartong. Möjligheten till meningsfull dialog känns lika mikroskopiskt liten. Hur tänker rika? Har de något tankeliv? Hur känner rika? Har de något känsloliv? Etc. Kan någon förklara?

Gould igen

Sätt dig till rätta och lägg drygt 47 minuter på detta. (Förbluffande bra ljudkvalitet för övrigt, kan jag tycka.) Jag skrev tidigare om den här inspelningen här. TV visar ju aldrig något sådant här, så då får väl jag göra det. Jag vet, I know, det finns de som påstår att Murray Perahias tolkning är ännu bättre. Men jag håller inte med. I mina öron blev Perahias version alltför långsam - och närmast själlös. Man kan eventuellt kalla Goulds spelstil för många saker, men inte kan man kalla den själlös.

En nation av personer med dåligt omdöme

En pellejöns och pajas har mest makt av alla regeringschefer i hela världen. Man kan ställa sig frågan om USA:s befolkning är tillräckligt mogen för att ha rösträtt. Hur kunde majoriteten av rösterna gå till ett sådant stolpskott?

Usla talare

Skall man hålla föredrag, så skall man vara så pass väl förberedd att man ALDRIG NÅGONSIN säger "Öh" eller "Äh" eller motsvarande imbecilla uttryck vare sig i början eller i mitten eller i slutet av en mening. Jag har hört talare svamla och staka sig och säga "Öh" och "Äh" och andra meningslösheter i en så makalös omfattning att man blir förundrad över att åhörarna varken överfaller talaren eller begår kollektivt självmord. Talare som är så usla borde inte få gå lösa.

Tidig höst blues

Musik

Skruva den som Carlos

Heja Sverige! Gör mera så'nt här, så får Island det svettigt. Kolla särskilt skruven på den sista frisparken.

Hitta Nemo

Den här filmen måste man ju bara gilla. Annars har man problem.

Jag kan instämma i nästan allt i den här recensionen. Däremot tycker jag att det blir för mycket tjafs om teknik i den här recensionen.

Ett intressant fenomen med sådana här filmer är det ständiga och snobbiga tjatet om originalversionens oerhörda överlägsenhet jämfört med den dubbade versionen. Det skall tydligen vara väldigt vulgärt och simpelt att gilla den dubbade versionen. Då är jag simpel och vulgär, ty jag gillade det svenska talet till den här filmen. Hajens öppningsreplik t.ex. är ju alldeles klockren: "Haj!" (alltså "Hej!" på dialekt). Och slutrepliken är obetalbart komisk - även på svenska!

Never mind the snobs. Jag ger den här filmen en svag femma.

Popens historia

Det fanns nog ett vällovligt syfte bakom utgivningen av denna bok. Att göra en lättläst bok om popens historia borde väl kunna bli bra? Tja, det kan hända. Men i så fall är inte den här boken aktuell. Ty den är inte bra.

Jag har skrivit det förut och jag kan skriva det igen: Ludvig Rasmussons texter är svåra att stå ut med. Han är alltid så löjligt generaliserande och kategorisk. Här överträffar han sig själv i litterära magplask.

Att skriva lättlästa texter är inte lätt. Det bevisar denna bok. Här misslyckas man på sida efter sida med denna uppgift. Rent komiskt blir det ibland när man försöker skriva fonetiskt utan att använda fonetiska tecken - ett nästan dödfött påhitt. Så här: "Muddy Waters uttalas Maddi Våtäsj". OK, åk till Chicago och prata med bluesgubbarna där om "Maddi Våtäsj". Jag lovar, att de kommer att titta på dig som om du inte vore klok.

Vad sägs om den här inledningen?:
"Den här boken handlar om pop.
Vad är pop?
Jo, det är populär musik.
Det är därför det kallas pop.
Pop är förkortning av populär-musik -
POPulär-musik.
Pop är modern populär-musik.
Det är musik som ungdomar tycker om.
Pop spelas mest på elgitarrer.
Pop är ofta bra att dansa till.
Pop är sånger." (s. 6)

Allting är kristallklart efter denna förklaring? Nej, skulle inte tro det. Snarare är förvirringen ännu större än tidigare.

Längre fram i boken får vi veta bl.a. detta om Muddy Waters: "Han hade en mycket fin orkester. Han gjorde massor av skivor." (s. 11) Vad betyder det? Vad är en fin orkester? En symfoniorkester? En finklädd orkester? Vad är massor av skivor? Är det tio? Är det tjugo? Hur många handlar det om?

Om Elvis Presley får vi veta t.ex. detta: "Han blev miljonär. Till slut började han knarka. Han dog när han var fyrtiotvå år." (s. 14) OK, allting faller på plats. Om man blir miljonär, så börjar man knarka och dör ung. Eller?

Och om ABBA kan vi läsa följande. "I Sverige har pop länge varit mycket populärt. (...) ABBA blev populära i hela världen. Deras skivor såldes mer än Beatles." (s. 38) Aha! Pop har alltså länge varit pop? Men bara i Sverige? Såldes Beatles? Blev de slavar då?

Ja, så här kan jag hålla på länge och ge exempel på usel pedagogik. Det räcker inte med frasriktigt radfall, luftig layout, många illustrationer och en massa tvärsäkra påståenden. Den här boken håller absolut inte måttet. Teckningarna kan visserligen uppfattas som skojsiga, men är de pedagogiska? Tillåt mig tvivla.

Vad den här boken framför allt signalerar är att personer som har svårt att läsa måste vara inte så lite korkade. Boken är en förolämpning mot dyslektikers intelligens.

A hard road

En historisk platta utan ett enda dåligt spår och med lysande musiker som sedan gick åt helt olika håll:

Eric Clapton hade lämnat Bluesbreakers för att "kräma på" med annat. Resten är, som man säger, historia. Peter Green fick först imitera Claptons stil då gruppen skulle spela samma repertoar som tidigare. Ganska snart hittade Green sin egen stil och "levererade" på denna LP två otroligt snygga instrumentala stycken - "The stumble" och (den egna kompositionen) "The supernatural". Peter Green skulle sedan också vara med i den första sättningen av Fleetwood Mac.

Basisten John McVie skulle så småningom bli känd som basist i nämnda grupp - Fleetwood Mac - och trummisen Aynsley Dunbar blev en ovärderlig medlem i cirkusen Frank Zappa med vänner.

Bluesbreakers' ledare John Mayall må ha haft stor betydelse för den vita bluesens frammarsch i England och annorstädes, men då främst som en sorts magnet - han hade onekligen en viss förmåga att samla stora musiker runt sig. Skall man tro Lennart Persson - och det skall man - så lär mr Mayall dock vara en riktigt otrevlig jävel.

Så det kan bli.

Vinnaren tar allt

Ett mästerverk. Det måste man tycka, oavsett vilken musiksmak man än har. Det här är rent objektivt sett/hört fruktansvärt bra.

Mördad till tystnad

Det skall aldrig gå att tysta sådana som Anna Politkovskaja. En journalist måste alltid ha rätten att lägga fram obehagliga sanningar. Nu får andra journalister fortsätta där hon slutade. Det får aldrig, aldrig, aldrig tolereras sådana här metoder att få tyst på "besvärliga" personer.

Jag kanske är galen, men jag halkar in på spåret "Går ränderna aldrig ur?". Jag tänker på Dag Hammarskjölds död. Min personliga tro om den saken är att han blev mördad av dåvarande KGB - därför att han hade gjort sig impopulär hos Sovjetunionens ledning. Nu, 45 år senare, är kanske det mesta sig likt: ve den som kritiserar Rysslands ledning...

Syns inte, finns inte?

Inte vilse i pannkakan, men vilse i grannmattan?

Den här krabaten fanns plötsligt på grannens gräsmatta. Han/hon trodde sig vara osynlig - enligt principen "Om jag bara gör mig riktigt hoptryckt och liten, så syns jag inte och då kan inte heller fienden angripa mig".

Vi klarar oss nog ändå

Vem saknar Zlatan?

Paraplyerna i Cherbourg

Det här måste vara en av tidernas bästa "snyftare". Är du det minsta sentimental, blödig eller romantisk, så behöver du nog en näsduk. Själv snöt jag mig nyss med en bit hushållspapper.

I kväll såg jag den för tredje gången. Första gången såg jag den samma år den hade premiär. För ett par år sedan såg jag den igen - och blev besviken. Den här gången blev jag positivt överraskad. Vad lär vi oss av det? Jo, att ge saker och ting en chans till - det kan löna sig. Jag tycker mycket bra om den här filmen. Washington Post skrev - i översättning - "En praktfull romantisk godsak, olik allt annat i filmhistorien". Och visst är det så. Det här är alldeles unikt.

Ingen dialog talas - allting framförs sjungande. Hela filmen är fylld av musik. Det är lätt att tro, att detta faktum innebär att filmen blir arbetsam att ta sig igenom. Så är långt ifrån fallet. Det här är en film som man önskar aldrig tog slut. Det är rent fenomenalt att lyckas göra en film på det här viset utan att det någon enda gång blir pinsamt eller löjligt.

Det var antagligen när jag såg denna film första gången som jag också för första gången i mitt liv började få lite bättre hum om vad kärlek och förälskelse kunde vara för något. De två unga och oskuldsfulla huvudpersonerna är ju så vansinnigt förälskade i varandra och filmpubliken vill dem båda så förtvivlat väl. Men kriget kommer emellan...

Filmens mest kända melodi sjunges bl.a. i den här scenen. Filmen är en lysande bagatell. Det går inte att göra en bagatell med en så pass simpel handling - likt en följetong i "Mitt livs novell" - på ett stiligare sätt. Jag ger därför den här filmen betyget en svag femma. (I min begreppsvärld är en svag femma det högsta betyg en bagatell kan få. Filmer som jag ger starka femmor är inga bagateller.)

Jag vill åka till Cherbourg bara för att andas samma luft som skådespelarna gjorde. Det är inte ett dugg konstigt att den här filmen delvis påverkade Lars von Trier till att göra det långt ifrån bagatellartade mästerverket "Dancer in the dark".

Feeling!

Lägg cirka fem minuter av din tid på det här. Dave Gilmour i toppform. Spola fram till 4:45 och lyssna färdigt. Om du inte blir starkt berörd av detta och antingen börjar gråta eller får gåshud eller börjar dansa galet, så vet jag inte hur du är skapad. Då saknar du hjärta, själ och nervsystem.

Trögfattade

Är det inte så här det brukar gå till när någon kommunal nämnd - vilken som helst - har sammanträde? (Ironi)

Skrämmande!

Sådant här skall aldrig få hända. När skall det bli ett stopp på detta? Om den nya riksdagsmajoriteten lyckas knäcka den nöten, så skall jag allvarligt fundera på att lägga min röst på något av de partierna vid nästa riksdagsval.

By the way: det här måste kunna relateras till ordspråket "Man skall inte kasta sten i glashus". Vad var det maestro HSB ledde när han var statsminister?

För in lite spänning i vardagen - köp hämtmat på olika ställen

I kväll blev det läge för hämtmat igen. Jag vet, jag vet: jag skrev ju i en tidigare post att efter den förra hämtmaten skulle det inte bli flera utsvävningar före nästa lön. Men så här är det: det dök upp ganska oväntade (Jag menar: man är ju luttrad och har lärt sig att aldrig hoppas för mycket) pengar från ett försäkringsärende. Det innebär lite extra pengar att röra sig med.

Så: hustrun tog kinamat, dottern tog en minipizza och själv valde jag girostallrik. Det är ganska typiskt. Jag är girostallriktypen, dottern är pizzatypen och - ja, ni fattar. Det blev ett farande och ett rännande. Först in och beställa kinamat, sedan in och beställa girostallrik. Sedan ringa och beställa pizzan. Vips! så var girostallriken klar och jag tillbaka till kinarestaurangen. Men ack... där fick jag sitta i en halvtimme och vänta. Världens kö! Och vilka typer som kom in! Var de kåkfarare, knarkare, våldtäktsmän och mördare så skulle jag inte bli förvånad. Jag slöt en överenskommelse med mig själv: aldrig mera beställa kinamat. Och så småningom blev kinamaten klar. Ut till bilen och köra till pizzerian lagom snabbt utan att åka fast för fortkörning. Givetvis finns det då en hög med slappfisar ute på vägen - imbecilla fjantar som inte hittar gaspedalen. Väl framme i pizzerian står pizzan där och väntar - lagom ljummen.

Nåväl: slutet gott, allting gott.

MB & MM

Jag hade gärna varit Marlon Brando i det här läget.

Betyget

Nyss var jag inne på Bloggportalen och såg att betyget på denna min blogg hade sjunkit. Hur tänker folk? Vad skall jag göra för att höja betyget? Berätta fräckisar? Visa rumpan? Skapa skandaler? Vad är det för fel med folk? Därute sitter det alltså individer och delar ut skyhöga betyg åt bloggar som är totalt likgiltiga och andefattiga och menlösa och intetsägande. Och så ger de låga betyg åt denna mästerliga blogg. Det finns ingen rättvisa i denna värld. Blaha, blaha. Folk har knasig smak.

Nej, jag har skrivit det tidigare och jag kan skriva det igen: Betygsättningen i Bloggportalen stinker. Det är något ruttet med den.

Ny bok av Stefan Gustavsson

Ah, en ny bok av Stefan Gustavsson - Den måste jag bara ha, tänkte jag. Jag föreslog, att "bibblan" skulle köpa in den. De hade inte råd, fick jag veta. Efter det har jag sett att personalen köpt in en hel del böcker som jag kan undra vilket existensberättigande de har på ett bibliotek. Vem skall läsa dem? Risken att de bara blir "hyllvärmare" är överhängande. Nåväl, jag gav tusan i "bibblan" och köpte ett eget exemplar. Jag hade väntat mig, att den här boken skulle vara minst lika bra som hans tidigare "Kristen på goda grunder". Så är det inte, enligt min mening. Den här boken är inte lika pedagogiskt kristallklar. Ibland är den luddig och då fattar jag inte vad författaren vill ha sagt.

Författaren är knuten till CredoAkademin och antagligen vansinnigt smart. Jag önskar, att jag kunde hålla med honom om allt - men det kan jag inte, eftersom jag inte hänger med i alla resonemangen. Däremot kan jag instämma i mycket. Det här gillar jag, exempelvis: "(...) vi söker meningen med världen. Och på det området har ateismen ingenting att tillföra. (...) Ateismen har ett dubbelt problem. Om Gud inte finns har denna världen ingen mening. (...) Och om Gud inte finns kan man ju inte heller hänvisa till någon annan verklighet bortom denna värld, som kan skänka livet mening. Därmed är alla vägar stängda." (s. 27f) Jag gillar också det här: "Den kristne är kallad att älska livet och älska världen; att vara den mest livsbejakande av alla!" (s. 103) Så långt är jag med. Det finns många fina och kloka formuleringar som jag faller pladask för. Men när författaren med hjälp av några illustrationer skall förklara hur den slutgiltiga domen förhindrar "den gamla människan" att komma in i Guds rike - ja, då hänger jag inte med längre. Jag skall kanske bli elev i den där akademin, så får vi se om jag begriper.

Återvändo

Den där förra mallen som jag provade ett tag trivdes jag aldrig med. Den såg så plottrig ut. Jag trivs bättre med den här.

Elvis forever

Han hade attityd, den pojken. Närmare presentation överflödig. Det är inte av ingen anledning alls som han kallas "The King". Förvisso hade han en riktigt bra röst och ingen skivsamling är komplett utan åtminstone hans "greatest hits". Jag har en dubbel-LP med hans största favoriter, men jag ville även ha en CD. Det här är det eviga urvalet jag brände:

Always on my mind, Are you lonesome tonight, Blue suede shoes, Devil in disguise, Fever, In the ghetto, It's now or never, Jailhouse rock, King of the road, Love me tender, Return to sender, Such a night, Suspicious minds - och slutligen - Yesterday.

En garanterat bra samling t.ex. för en lite längre bilfärd.

Dagens skämt - egen produktion

- Vad blir det om man korsar en hund med en katt?
- ?
- Antingen en hatt eller en kund.

Går det, så går jag

I morse gick jag i rask takt en hyfsat lång runda på c:a 35 minuter. Det är nya tider nu sedan mina joggingskor har gått sönder och tappat så gott som all stötdämpningsförmåga. Jag riskerar inte mina knän genom att jogga med kassa skor. Nå, det som slog mig när jag gick där i morgondimman var att just gång är en motionsform som är väldigt svårslagen. Du behöver inga redskap och ingen särskild utrustning. Du kan i stort sett bege dig ut och gå i de kläder och skor du har på dig just för tillfället. Visserligen blir du lite svettig om du går snabbt och långt, men det är smällar man får ta. Förslitningsskadorna är nästan helt försumbara. Kort sagt: gång är förmodligen den mest idealiska motionsformen. Dessutom kanske den danske filosofen Søren Kierkegaard hade rätt när han påstod, att det inte finns något problem som inte kan lösas med hjälp av en lång promenad.

Forrest Gump

Hur kan man låta bli att tycka om den här filmen?

Den är ju bara så go'. Skrönan om hur en å huvudets vägnar mycket klent begåvad ung man ändå lyckas ta sig fram här i livet skulle kunna ha skrivits av en Rabelais eller en Fritiof Nilsson Piraten. Här har vi berättarglädje så att det sprakar om det. Filmen är två timmar och 16 minuter lång, men när den är slut önskar man att den kunde hålla på en timme till. Storyn är ju fantastisk och effekterna fick folk att tappa hakorna. Tom Hanks' skådespel var av yppersta världsklass, soundtracket går inte av för hackor etc. Jag föll pladask för den redan när den hade premiär på svenska biografer och min fascination har bestått. I min betygsbok får den en svag femma. (Starka femmor delar jag bara ut i ytterst enstaka fall.)

Här hittar du några flera åsikter om denna rulle.

Smaka på orden

Det här är en bra bok om texter i utställningar:

Man kunde önska att alla som funderar på att göra en utställning med mycket text först skulle tentera på den här boken. Om man får underkänt på "tentan", så får man inte heller göra någon utställning.

Det förekommer alldeles för ofta utställningar som bygger på mycket text. Och texten är dessutom icke så sällan alldeles för trögflytande, utan rytm, utan melodi och lika charmlös som Berlinmuren. Personerna som är ansvariga för vissa utställningar tycks tro, att det räcker att ställa ut några A4-sidor och komplettera dem med några foton eller teckningar. Bedrövligt obegåvat tänkt. Det duger icke!

Ord måste väcka engagemang - annars går de spårlöst förbi. Så här skriver man i denna bok: "Det verkar som om ingen har räknat med mig som läsare. Det är bara någon som håller monolog, någon med mycket kunskaper och omständligt språk." (s. 32) Och så här: "I utställningssituationen kräver jag av texten att den ska vara skriven så att läsprocessen flyter lätt, att orden ligger rätt i mun och att meningsbyggnaden inte får mig att stappla och tappa tråden. Det får inte vara en hoper ord som jag, där på stående fot, helt saknar referenser till." (s. 43)

Och vem har inte gått på en utställning där besökaren förutsätts ha hela dagen på sig enbart för detta besök? Det är alldeles på tok för mycket - åt helskotta för mycket - text att läsa. Vad tycker vi om det? Jo: "Besökares tid bestäms inte endast av intresset utan också av tillgänglig tid. Till den som har begränsad tid kan man inte ge irrelevanta texter att läsa. Om du inser att du läser detsamma som det du ser då upplever du att du har slösat tid." (s. 253)

Filmkrönikan - ingen stol alls

Nej, nej och åter nej! Det duger inte, Zweigbergk. Orvar har helt rätt här. Något så likgiltigt får man leta efter. Tre kvinnor som sitter i en alldeles för stor soffa tio kilometer från kameran och snackar lite lagom småtrevligt - nej! Och den ena recensenten bryter på finska så att man knappt fattar hälften av vad hon säger. Ambitionsnivån är så fruktansvärt låg. Det är intellektuellt slött och oengagerat - och en förolämpning mot mig som åskådare. Vi tittare lär oss nästan ingenting nytt alls. Jämför det med Orvars variant - den var fullspäckad med intressanta fakta och spännande vinklingar och nya grepp. Vad vill Zweigbergk? Bara snacka bort en halvtimme? Så här sade hon alltså: "Jag vill inte tänka på tittarsiffrorna. Jag ville föra fram pratet i stället för att göra en film av 'Filmkrönikan'." Skitprat. Orvar visste vad han höll på med. Det gör inte Zweigbergk. Jag tänker inte se flera avsnitt av Filmkrönikan om den skall ha det här upplägget. Det blir betyget Ingen stol alls.

DP live

Den här musikvideon bekräftar bara vad jag alltid har hävdat:

Deep Purple med den här sättningen var den bästa hårdrockgruppen som har existerat.
Och en av de bästa livegrupperna inom rocken ö.h.t.

End of discussion.

(Bilden är en detalj)

Filmen visar en konsert i KB-hallen (Köpenhamn) den 1 mars 1972 och tre bitar från en konsert i New York 1973. Det går inte att framhäva någon bit framför de andra. Alla är otroligt bra. Det samma gäller musikerna. OK då, om jag måste framhäva någon: Ritchie Blackmore och Ian Paice. Det här var dessutom det närmaste hårdrocken kunde komma jazzen. Musikhistoria av grandiosa mått, mina vänner!

Duktig självlärd

På vår bilrunda i eftermiddags råkade vi se några bra oljemålningar. Jag studerade tavlorna noga och blev imponerad av hantverksskickligheten. Det stod på ett informationsblad vid sidan om, att målaren var helt självlärd. Jag sade till min fru, att det var mycket bra målat av en självlärd. Målaren stod - oss ovetande - bakom oss och hörde allt vi sade. Jag frågade, om h*n inte hade åtminstone läst någon bok om oljemålning. Nix, det hade h*n inte. Otroligt - att måla så bra utan att vare sig ha gått en enda kurs eller ha läst en enda "kursbok". (Konstnären i denna post är inte den samma som i förra posten.)

Malliga personer - en följetong. 6

I dag var det dags igen. Mitt väderkorn sviker mig aldrig. Jag var inne i ett galleri och gillade det jag såg. Sedan träffade jag konstnären. Då var det kört. H*n var mallig. Om h*n inte hade varit det, så hade det kanske blivit ett köp. Där gick h*n miste om en affär. Jag har ingen pardon mot malliga personer.

Tak

Det här kortet tog jag av en enda anledning:

Jag tyckte färgerna var snygga ihop.

Nick igen

Strunta i texten. Kolla bara hur folk dansar på den här videon. Just sådan dans gillar jag. Inga formkrav. Inget rätt, inget fel. Bara känna av och göra vad som faller en in. Gott.

Källkritik - någon?

Det här med olika källors tillförlitlighet är alltid intressant. Jag skulle aldrig i livet fästa någon större tilltro till något som står att läsa i Café. Däremot skulle jag tro mycket mera på något som RFSU står bakom. Allvarligt talat: vad säger en liten frågestund med fyra unga kvinnor? Det är helt omöjligt att dra några statistiskt säkra slutsatser utifrån de svaren. Helt värdelöst. Därför är det också deprimerande att tänka på detta: för många unga män är Café och Slitz ett par av deras huvudsakliga informationskällor. Det är utifrån sådana "magazines" som de bygger sin världsbild, sin syn på det motsatta könet m.m. Suck. Beklämmande.

Grattis!

Tack, Babben! Det var länge sedan jag skrattade så gott som nu i kväll. Du var hejdlöst rolig när du sjöng titelmelodin till "Hair" och sedan satte dig i soffan mellan Claes och Andres - och skymde båda två! Jag fick nästan kramp av skratt. Det händer c:a en gång om året att jag har så makalöst roligt.